Djävulen sitter i MP-detaljerna
Det är helt i sin ordning att Centern och Liberalerna förhåller sig till de löften de utfärdade före valet om att inte göra sig beroende av SD. Det är också helt i sin ordning att de presenterar alternativa lösningar. Men någonstans på vägen har realismen gått förlorad. Partierna har försjunkit i total inlärd hjälplöshet i relationen till Sverigedemokraterna, samtidigt som de på det mest fantastiska sätt överskattar den åsiktsmässiga överlappningen med Miljöpartiet.
I en debattartikel skriver den ledande centerpolitikern Fredrick Federley: ”Det finns klara möjligheter att politiskt komma överens mellan Alliansen och MP. Det sker redan i en rad kommuner och regioner runtom i landet. MP står Alliansen mycket närmare politiskt än vad SD gör.”
På ett väldigt abstrakt plan kanske detta kan sägas stämma. Federley beskriver det som att Alliansen och MP gemensamt står för medmänsklighet, jämställdhet och tolerans medan SD bygger på rädsla och misstro.
Men politik består inte av känslor eller abstrakta principer. Den består av detaljer, av riktiga ställningstaganden i konkreta frågor.
Miljöpartiet vill att Sveriges storstäder ska ”bindas samman med snabba tåg”, att det ska genomföras reformer för att sänka normalarbetstiden och att Sverige fortsatt ska stå fritt från Natomedlemskap. Rovdjursstammarna ska vara ”långsiktigt livskraftiga”.
Miljöpartiet vill också avveckla burhönshållningen i Sverige, öka andelen ekologiskt jordbruk och besluta att minst hälften av alla hus som byggs ska ha trästomme senast 2025. Partiet vill också ”begränsa” reklam som bidrar till att upprätthålla könsstereotyper och lagstifta om könskvotering i bolagsstyrelser. Partiet motsätter sig betyg i lägre åldrar och vill utforma budgetarbetet utifrån ”alternativa välfärdsmått”. Vägslitageavgift, så kallad kilometerskatt, ska införas och kärnkraften snarast fasas ut.
Allt detta framgår av Miljöpartiets valmanifest, som man får utgå från att C och L har studerat noggrant. Det krävs en enorm optimism för att bortse från de konflikter som skulle uppstå mellan Alliansen och MP i snart sagt varenda politisk fråga. Att konstellationen är möjlig i kommuner och regioner, där politiken är väsentligt mindre ideologisk, innebär inte att partierna kan komma överens på riksnivå.
Liberalernas och Centerns vägval, att rösta nej till Ulf Kristersson i veckans statsministeromröstning, får tolkas som att de hellre ser en sämre politik än den de själva gick till val på om de därigenom kan bevara anständigheten.
Men hur mycket sämre verkar inte ha övervägts. Miljöpartiet berömmer sig i sitt manifest av att ha skyddat mer skog. Nu vill de främja växelbruk och hyggesfritt skogsbruk exempelvis genom ägardirektiv till statliga Sveaskog.
Här om inte förr borde centerpartister vilja söka sig mot utgången. Det är en synnerligen radikal skogspolitik Miljöpartiet vill driva, på tvärs med Centerpartiets syn på äganderätten som grundmurad rättighet. Den princip Centerpartiet vill upprätthålla, frihet under ansvar, vill Miljöpartiet avveckla. Där Centerpartiet ser en viktig näring som skapar jobb på landsbygden ser Miljöpartiet metoder som gör att arter hotas och jorden utarmas.
I dessa motsättningar hjälper ingen medmänsklighet eller tolerans. Centern och Miljöpartiet har fundamentalt olika åsikter och perspektiv i frågor som i hög grad berör de egna väljarna. Frågan kan därför ställas: är Centern beredd att offra sina egna väljares intressen för att bibehålla självbilden?
