Det måste vara möjligt att bygga cykelvägar

Svaret är att det enligt lagens anda måste finnas ett funktionellt samband med en allmän väg för att en särskild cykelbana ska få byggas. Det är alltså inte möjligt att bygga vägar enbart avsedda för cykling mellan två orter.

Ordet väg är alltså helt bundet till bilar och andra motorfordon. Och att cykelperspektivet i regelverk och planeringsförutsättningar saknas får helt klart konsekvenser. Det är svårt att utan stöd i väglag nyttja mark för cykling och tvångsinlösen av mark kan inte ske. Dessutom påpekas det att väglagen är en förutsättning för medborgerligt inflytande i planeringen. Här finns således en försvårande omständighet som blockerar gång-och cykelvägar.

Kring denna byråkratiska fråga har emellertid en politisk strid brutit ut som vittnar om nya konfliktdimensioner.

När trafikutskottet strax före jul tog ställning i frågan bildades en majoritet för ett tillkännagivande till regeringen om att cykelbanor ska kunna byggas som friläggande cykelvägar. Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet körde över - om uttrycket tillåts - Socialdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna i frågan.

Att de gröna lämnade januarikoalitionen i ärendet och röstade med samtliga oppositionspartier kan ses som att beslutet har ett visst symbolvärde. Det handlade inte om att ge regeringen en symbolisk näsknäpp utan illustrerar ett ökande politiskt intresse för cykeln som transportmedel.

Miljöpartiets cykelengagemang kommer knappast inte som en nyhet. Däremot har inte Moderaterna och Kristdemokraterna tidigare sett cykelns fulla potential som transportmedel. Partierna har i frågor om planering, skatter och transporter med rätta gått till bilens försvar. Med rätta därför att bilen är oersättlig för stora grupper av boende i mindre orter och på landsbygd.

Men det råder ingen motsättning mellan att värna bilen för längre transporter och underlätta för cykeln i staden.

Även om bilar blir allt mer klimatvänliga bidrar de till att stadskärnor korkar igen. Trängseln håller på att bli det stora problemet i växande städer. Cykeln tar mindre plats, den är billigare att bygga för och den bullrar inte.

Det är också här en ny politisk konflikt anas. Kollektivtrafiksatsningar i mellanstora städer är dyra och bekostas till ungefär hälften av skattebetalarna, inte av biljetterna. Planerna på att kollektivtrafiken ska växa och enligt målen fördubblas till 2030 förutsätter också paradoxalt nog att fler ställer cykeln och istället hoppar på bussen. Växande städer förutsätter kollektivtrafik, men cykeln är kostnadseffektiv både för medborgaren och det offentliga.

Fråga den konservative brittiske premiärministern Boris Johnson som så länge personifierat progressiva cykellösningar. Som borgmästare i London storsatsade Johnson på cykelvägar. Och som premiärminister fortsätter han i racercykelfart på den inslagna vägen.

I Sverige däremot kan cykelvägar inte byggas utan koppling till bilvägar.