Det går att uppfylla en dröm

– Sverige består av en massa små ställen där fantastiska saker pågår.

De orden hörde jag häromdagen när jag lyssnade på en tvåmannaorkester från Malmberget utanför Kiruna. De spelade i storstaden Stockholm och vi var många kusiner från landet i publiken den kvällen. Så vi förstod precis.

De spelade fiol och dragspel. Varvat med sång och musik lärde de ut ett och annat om livet i lilla Malmberget, och om vad som ska till för att drömmar ska uppfyllas.

– Hur många i publiken vill att era barn ska spela ett instrument, frågade fiolspelaren. Räck upp handen!

Nästan alla händer var i luften.

– Hur många vill att era barn ska bli musiker, löd nästa fråga.

Nästan inga händer åkte upp. Vi skrattade generat åt oss själva.

– Precis så var det, berättade han. Mina föräldrar tyckte att det var jättebra att jag spelade fiol, men ville att jag skulle bli civilingenjör. Så det blev jag, på vägverket. Men musiken har jag aldrig kunnat släppa.

Att ingenting är omöjligt var kvällens röda tråd. I Norrland där det är långt till närmsta granne klarar man allt själv, fick vi veta. Nåja, nästan allt. Som i historien om de två gubbarna som satt och resonerade om ett svårt problem.

– Om någon sa till dig att bygga en Volvo, skulle du klara det?

– Jo, nog skulle jag det, man vet ju hur en Volvo ser ut. Det är nog värre för en som aldrig har sett en.

Man måste ha vilja och tro på sig själv, sa vår fiolspelare. Han mindes hur han som pojke glatt tog fiollådan under armen och gick och spelade i lag med en massa gamla gubbar och en tant, oavsett om det var tjugo minus ute och ingen levande själ gick ut i mörkret. De lärde honom allt och han ville till dem.

– Hemligheten är längtan, sa han. Det är varken tron, hoppet eller kärleken som är störst, det är längtan. Utan den hade jag aldrig varit musiker i dag.