Det blev fel om tjänstefel
I skymundan av det väl emotsedda förslaget om en straffskärpningsgrund för hot och våld mot journalister avfärdade på onsdagen utredaren hovrättsrådet Anne Rapp förslaget från en riksdagsmajoritet om att återinföra ett tjänstemannaansvar, det vill säga sänka gränsen för när en offentlig tjänsteman kan åtalas för felaktigheter i yrkesutövningen.
Bakgrunden var ett av de hundratals tillkännagivanden som drivits igenom i riksdagen och som regeringen låtit utreda. En borgerligt ledd opposition har sett problematiken i att tjänstefel i det närmaste, som justitierådet Thomas Bull säger, avkriminaliserats. Ringa tjänstefel är straffria och Bull har jämfört uppklaringsprocenten med cykelstölder.
Nu kan säkert förslaget också ses i ljuset av det drag av myndighetsmisstro som fått fäste i en svensk borgerlighet. Debatten påminner om den amerikanska där den vertikala maktkonflikten blivit stark. Federala myndigheter ses som dominerade av ”vänsterliberaler” eller aktivister som vänder sig mot ”folket”. I Sverige har en historisk byråkratikritik fått en ny dimension när tjänstemännen anklagas för myndighetsaktivism och egna politiska agendor från att främst ha beskrivits som stoppklossar.
Den kritiken är inte helt fel. Men den är våldsamt överdriven.
”Tillskyndarna till att ett bredare tjänstemannaansvar ska införas finns dock inte bara bland förvaltningens kritiker utan också och kanske framför allt hos ämbetsmännens bästa vänner.”
Tillskyndarna till att ett bredare tjänstemannaansvar ska införas finns dock inte bara bland förvaltningens kritiker utan också och kanske framför allt hos ämbetsmännens bästa vänner.
Utredaren Rapp konstaterar att ett ökat straffansvar skulle leda till osäkerhet och rädsla hos många offentligt anställda. Samtidigt är det viktigt att påpeka att när arbetsrätten i offentlig sektor blev i praktiken lik med den i privat sektor så innebar det en försvagning av både status och integritet hos offentligt anställda. Statens ämbetsmän blev löntagare med försvagad integritet. Borttagandet av en större del av straffansvaret var en del i en större förändring av svensk förvaltning där ämbetsmännen blev tjänstepersoner. Och där integritet ersattes med mer av lydnad.
Rapp avfärdar också ett annat vanligt argument för ett bredare ansvar, nämligen att det kan ge offentligt anställda möjligheten att hänvisa till lagen i kontakter med medborgare. ”Jag har inte rätt att höja betyget på sin son utan grund - då gör jag mig skyldig till ett straffbart brott”.
Frågan om ett utvidgat tjänstemannaansvar kommer med alla säkerhet att dyka upp igen.
Däremot har en annan ”surdeg”, gällande ett starkare rättsligt skydd för journalister, nu utvecklats hela vägen från ax till limpa. Rapp föreslår en straffskärpningsregel för brott mot journalister med anledning av det särskilda demokratiska uppdrag som nyhetsmedierna har.
Juridiskt har vägen varit krokig. Likabehandling är juridikens kärna. Och det finns anledning att uppmärksamma hur starka samhällsgrupper – politiker och journalister - själva får ett stärkt rättsligt skydd som andra brottsutsatta grupper saknar. I mediebranschen är dock övertygelsen bred om att just brott mot journalister ska straffas hårdare.
Fördelarna överväger dock nackdelarna.
Vilket också är fallet när det gäller tjänstemannaansvaret.
