Det är fel tills man själv gör det
Budskapet från Lisa Nåbo, den nyvalda ordföranden för Socialdemokraternas och LO:s ungdomsförbund SSU, i fredagens Expressen är något av ett tecken i tiden beträffande den svenska socialdemokratins framtid och villkoren för parlamentariskt arbete i Sverige. Partiet uppmanas verka för att höja pensionsavgifterna genom att åsidosätta riksdagens pensionsgrupp och istället samarbeta med Sverigedemokraterna, som inte är en del av pensionsgruppen.
En uppmaning som i all sin enkelhet signalerar stor förändring. SSU brukar hållas för någorlunda radikalt. Man har tidigare hört till de som förespråkat utfrysning av Sverigedemokraterna. Ungdomsförbundet har deltagit i brunsmetning av oppositionen när den varit villig att söka stöd för sin politik hos Sverigedemokraterna – alltså exakt det SSU nu självt föreslår. Så sent som i somras drog SSU Värmland tillbaka sin nominering för en kandidat till förbundsstyrelsen för att vederbörande tog en öl med en sverigedemokrat.
En hållning som nu alltså tycks som bortblåst. Plötsligt är det viktiga att ”pröva majoritetsförhållanden i riksdagen”, även om det inkluderar ett parti som det radikalpopulistiska Sverigedemokraterna. Avgående partiordföranden Stefan Löfvens linje att ge Sverigedemokraterna kalla handen har uppenbarligen inte varit helt förankrad i rörelsen.
”Linjen att ge Sverigedemokraterna kalla handen har uppenbarligen inte varit helt förankrad i rörelsen.”
SSU:s utspel kan mycket väl vara en testballong inför ledarskiftet i partiet. Det är inte omöjligt att fler och fler inom Socialdemokraterna, precis som flera andra partier innan dem, till slut inser det ohållbara i att sätta käppar i hjulen för ens egen politik genom att undvika samtal med vissa av riksdagens partier.
I sig vore det en välkommen förändring. Det skulle innebära en återgång till normalt fungerande parlamentariska förhållanden. Fokus skulle återigen ligga på sakpolitiskt innehåll och hur partierna kan verka för att deras politik kan drivas igenom, istället för handlingsförlamande låsningar och fördummande debatter om ”vem som pratar med vem”.
Samtidigt är det ytterligare ett exempel på hur sådant som socialdemokrater tidigare ansett gynna rasism nu plötsligt börjar anammas av dem själva. Det är fel tills man själv gör det.
