Destabiliserande Natoresonemang
Politiker som ”talar från hjärtat” utan att vara bundna av överprocessade talepunkter röner ofta uppskattning från folk. Men politiker, i synnerhet en statsminister, gör ofta klokt i att väga sina ord på guldvåg. Det gäller i än högre grad under en kris, som det krig som nu utspelar sig i Ukraina efter Putinrysslands fasansfulla invasion. Ord, formuleringar, och resonemang har betydelse, oavsett om det beror på att man slarvar eller trots genomtänkt förberedelse uttrycker sig tvivelaktigt.
Ett beklagligt exempel bjöd statsminister Magdalena Andersson (S) på under tisdagens pressträff när hon – efter ett samtal med riksdagens partiledare om situationen i Ukraina – med anledning av regeringens fasthållande vid ståndpunkten att inte söka medlemskap i försvarsalliansen Nato, förklarade det hela med ett resonemang om att en svensk ansökan om medlemskap skulle ytterligare ”destabilisera läget i Europa”.
Uppskjutandet av ett beslut att ens uttala en Natooption, som Finland gjorde redan för länge sedan, var illa i sig. Att måla upp en medlemsansökan – nota bene: en ansökan, inte ens ett faktiskt medlemskap – som destabiliserande är än värre.
Inte bara sänder det märkliga signaler gentemot ett närstående Finland som just är uppe i en diskussion om huruvida landet ska ansöka om Natomedlemskap. Anderssons uttalande kan således tolkas som en svensk kritik av Finlands eventuella vägval. Det är ett helt annat budskap än vad Finlands statsminister Sanna Marin har talat om, nämligen att Finland nu ska ha en snabb och grundlig Natodebatt. Andersson lägger snarare locket på på förhand. Så mycket för tanken att Sverige och Finland i denna fråga ska vandra i takt med varandra.
Hon har därmed också i praktiken beskrivit riksdagens hållning i frågan som ett säkerhetshot.
”Finlands statsminister Sanna Marin har under onsdagen svarat med att Sverige skulle göra klokt i att också diskutera frågan om medlemskap: Ett icke-beslut är också ett beslut med sina egna konsekvenser.”
Därtill spelar Anderssons resonemang rakt i händerna på Putin. Att svenskt eller finskt Natomedlemskap skulle destabilisera säkerheten i Europa är exakt den bild Kreml velat sprida. Men medlemskap i en försvarsallians är inte ett hot mot någon, utan handlar om garantier att försvara ens allierade i händelse av att de blir invaderade. Som Bringéus-utredningen konstaterade 2015 så skulle ett svenskt Natomedlemskap snarare minska riskerna för ”oöverlagt handlande från Rysslands sida.”
Samtidigt är brist på medlemskap inte i sig någon garant för ökad stabilitet eller säkerhet. Statsministern är uppenbarligen orolig nog för att skriva brev till övriga EU-länder för att påminna dem om deras plikt att hjälpa Sverige i händelse av väpnat angrepp. Men EU är ingen försvarsallians, och att solidariteten inom EU skulle fungera som Natoalliansens försvarsgarantier är som bäst en from förhoppning.
Anderssons förtydligande i en DN-intervju under onsdagen att dörren för svenskt Natomedlemskap inte är stängd var nödvändig, men gör inte de sända signalerna ogjorda. Att hon på pressträffen under onsdagseftermiddagen, uppenbart trängd av Natofrågorna, framställde det som ett problem att man med ett medlemskap inte bara får utan också ger försvarsgarantier var besynnerligt.
Att Anderssons uttalande tas emot med belåtenhet i Moskva behöver knappt sägas. Internationellt har det också redan rönt uppmärksamhet och blivit en världsnyhet. Finlands statsminister Sanna Marin för sin del har under onsdagen svarat med att Sverige skulle göra klokt i att också diskutera frågan om medlemskap: ”Ett icke-beslut är också ett beslut med sina egna konsekvenser.”
Om något i sammanhanget varit destabiliserande är det snarare statsminister Anderssons uttalande, som stärker Putins bildsättning mitt under brinnande krig i Europa.
