Den tysta majoriteten är inte svensk
När det inte går som man vill i EU, kan man alltid trösta sig med att det är ledare och byråkrater som driver på utvecklingen medan folket vill ha saker på ett annat sätt. Dessvärre är det en myt som står i vägen för en realistisk EU-strategi.
För bakom överenskommelsen om krispaket och långtidsbudget som slöts i Bryssel, står samtliga stats- och regeringschefer inom EU. Det är personer som har vunnit val och som har ett starkt intresse av att göra det igen. Det är inget gemensamt ”öppna era hjärtan”-ögonblick där EU-ledarna offrar allt eftersom valet ändå är förlorat. Merkel må ha aviserat sin avgång, men inget tyder på att Macron anser sig ha gjort sitt.
Bilden av ett möte där alla svindlande belopp justerades uppåt är också i grunden fel. Långtidsbudgeten, som ska gälla från 2021 till 2027, justerades istället på viktiga områden nedåt. Besparingarna jämfört med EU-kommissionens budgetförslag var störst på ”moderna” områden som migration, innovation och försvar.
Om något var stats- och regeringscheferna återhållsamma jämfört med vad unionens direktvalda församling, Europaparlamentet, kommer att vara när budgeten ska hanteras där.
I sitt principiella utlåtande, som röstades igenom med stor majoritet, säger församlingen: ”Europaparlamentet beklagar att ensidigt fokus på nationella intressen och ståndpunkter alltför ofta äventyrar försöken att nå gemensamma lösningar i det allmännas intresse.” Parlamentet menar också att den mödosamt framförhandlade överenskommelsen ”går stick i stäv med EU:s mål”.
För att få ihop denna bild med föreställningen om att Europas folk vill något annat än vad som sker måste man tänka sig att både regeringschefer och direktvalda agerar ovetande om opinioner, alternativt att de tänker sig att deras politik kommer att gå väljarna obemärkt förbi. Inget av detta verkar särskilt troligt.
En mycket mer sannolik analys är att politiker i hela Europa har örat ungefär lika nära marken som politiker i Sverige, och att överenskommelsen i Bryssel och kritiken från Strasbourg speglar rådande uppfattningar i medlemsländerna.
Det är denna verklighet svenska politiker och för den delen även väljare behöver förhålla sig till.
Det har länge funnits en motsägelse i den svenska EU-opinionen, som har bestått av ett mycket starkt stöd på ett generellt plan men ett lika stort motstånd mot samarbetets riktning. Problemet är att den svenska uppfattningen om hur samarbetet borde vara är en minoritetsåsikt, vilket visade sig under toppmötet i Bryssel och kommer att visa sig i parlamentet.
Unionen kommer allt mindre att likna den svenska målbilden av hur unionen borde vara. Oavsett hur mycket man gillar denna målbild, måste man också kunna räkna med att den kan bli överspelad. Då ställs frågan på sin spets: är värdet av unionen så stort att målbilden kan omprövas, eller är de andra medlemsländernas avvikelse från den svenska idén omöjlig att tolerera? Och vad gör vi i så fall då?
Denna typ av strategiskt resonerande är nödvändigt. Men det förhindras av föreställningen om att allt som sker i EU sker mot de europeiska väljarnas vilja. Det finns ingen tyst majoritet av européer som tänker precis som oss, och som om de någon gång fick komma till tals skulle omforma unionen efter svenska linjer.
Myten om den tysta majoriteten är ett bekvämt sätt att bortförklara svenska förhandlingsnederlag, men ett uruselt sätt att förhindra nya.
