Den svenska modellen försvagas inifrån
När förhandlingarna om arbetsrätten för andra gången brutit samman dröjde det inte länge förrän LO, vars styrelse enhälligt sagt nej, började att utnämna syndabockar.
Politiken hade satt ”krokben” för arbetsmarknadens parter, sades det med hänvisning till att det finns en utredning som enligt Januariöverenskommelsen ska bli lag om inte parterna själva nått en uppgörelse.
Det är en sanning med modifikation. Förhandlingar om ett nytt huvudavtal pågick under Reinfeldteran. Sedan mars 2019 har representanter från Svenskt Näringsliv, LO och PTK mötts för att nå en uppgörelse om arbetsrätten. Möjligheten att nå en uppgörelse innan utredningen var klar fanns.
Till bilden hör att den svenska modellen aldrig varit fri från politisk inblandning. Det nuvarande undantaget med två anställda från turordningen vid uppsägningar i mindre företag infördes av regeringen Göran Persson. Modellen har inte varit mer fri från politik än att LO med starka kopplingar till det länge dominerande partiet i svensk politik haft möjligheter att påverka politiken. Nås inte en uppgörelse med arbetsgivarna har LO haft möjligheterna att via sina direktkontakter påverka politiken. Den fackligt-politiska samverkan som detta kallas har således varit en del av den svenska modellen som nu försvagas rejält. Frånvaron av S-märkt inblandning bygger på att LO som part också tar ansvar, även när Socialdemokraterna befinner sig i regeringsställning.
Parterna kan emellertid inte låtsas om att spelplanen är konstant. När det finns en stabil majoritet i riksdagen för en uppdatering av arbetsrätten är det rimligt att parterna läs LO – är lyhörda och anpassar regelverken.
Den chansen tog man inte. Till bilden hör att LO aldrig varit helt enigt. När Saltsjöbadsavtalet ingicks var Transport, Målarna, Byggnads och Typograferna motståndare. Med undantag av Typograferna som inte längre finns är de övriga tre förbunden fortfarande de mer radikala i LO-familjen. Frågan i vilken utsträckning LO verkligen kunde kompromissa bör också ställas. Nu talar förbunden om att hantera frågan i de kommande avtalsförhandlingarna. Det betyder risker för att frågan om arbetsrätten sammanblandas med lönerevisioner och att konfliktvapnet kommer till användning.
Varför fortsatte då förhandlingarna på statsministerns uppmaning efter att de strandat – trots att de framstod som helt lönlösa? Ja, arbetsgivarna ville knappast beskyllas för att framkalla en regeringskris eller för att framstå som den part som sänkte modellen.
Centern och Liberalerna har med sig Januariöverenskommelsens mycket slarvigt formulerade ord om att utredningen nu ska bli lag. När centerledaren Annie Lööf konfronterades med detta i söndagens Agenda började hon omgående varna för regeringskrisens konsekvenser. Som om S-samarbetet är viktigare än reformeringen av lagen om anställningsskydd.
De liberala partierna kommer att få hård kritik om de uppfattas backa och urholka utredningens förslag. Men lagstiftningen bör ha sin normala gång där regeringen beaktar remissinstansernas synpunkter. Utredningen var ett enmansverk och bör rimligen beredas i vanlig ordning. Inte för att försvara regeringen Löfven utan för att mejsla fram om inte ett nytt Saltsjöbadsavtal så en överenskommelse där också den industri som kritiserat delar av utredningen blir lyssnad till.
Banden mellan den S-ledda regeringen och fackföreningsrörelsen är täta. Löfven kommer som bekant från LO:s Metall. Arbetsmarknadsministern från TCO. Utbildningsministern var ordförande i Saco. De brukar lovsjunga den svenska modellen. Men när modellen faktiskt inte levererar så blir det inga andra än de tidigare fackföreningsföreträdarna som har att lägga fram ny lagstiftning.
