Den som är ensam har inte fel för det
Att den som är ensam om sin uppfattning per definition har fel är uppenbart orimligt. Kärnan i H C Andersens berättelse om kejsarens nya kläder är att den stora majoritetens övertygelse är en felkälla snarare än ett tecken på sunt förnuft.
Men när det gäller banor för höghastighetståg är sagans insikt som bortblåst. I den allmänna debatten är det den ensamma varnande rösten som ifrågasätts, snarare än majoriteten som springer åt samma håll.
Stockholms handelskammare presenterade nyligen en analys av Trafikverkets beräkningar av kostnaderna för höghastighetsbanor. Handelskammaren kom fram till att kostnaderna hade underskattats väsentligt. Snarare än 230 miljarder kronor, den siffra som brukar figurera i debatten, skulle stambanorna för höghastighetståg enligt Stockholms handelskammare kosta någonting i spannet mellan 302 och 507 miljarder kronor. ”Om man använder medelvärdet i det beräknade spannet skulle det vara rimligt att hävda att siffran 230 miljarder är felaktig och ska ersättas med en siffra på cirka 400 miljarder kronor.”
Redan infrastrukturminister Tomas Eneroth tog fasta på att handelskammaren i Stockholm är ensam om sin uppfattning, som om det vore något negativt. ”Stockholms handelskammare är kanske den enda handelskammaren som är stark motståndare till att bygga mer järnväg och nya stambanor. I övriga landet finns en stark uppslutning i näringslivet”, sa ministern.
Och så har det fortsatt. SJ:s vd Crister Fritzson påpekar att bland de fem handelskamrar som är berörda av frågan i södra delen av Sverige är Stockholms handelskammare undantaget: ”De andra är tydligt för ett snabbt byggande av nya stambanor.”
Mängden tillskyndare betraktas allmänt som utslagsgivande: ”Det finns en bred uppslutning från såväl regioner, handelskammare, fack och arbetsgivare om att det är nödvändigt att bygga nya höghastighetsbanor i Sverige för tåg med hastigheter uppemot 320km/h”, skriver företrädare för Almega och fackförbundet ST.
Men att alla är med på tåget borde snarare betraktas som illavarslande. Alla var med på tåget när miljonprogrammet sattes igång också. Snart 50 år efter att det avslutades finns följderna kvar i form av segregation och utanförskap. Av det 60-tal områden som polisen betraktar som ”utsatta” härrör alla från miljonprogrammet.
Det är intressant att ta del av Erlanders beskrivning. ”Kravet på en snabb ökning av bostadsbyggandet i storstäderna växte fram som en folkrörelse ... Den ryckte med oss alla.” I den breda uppslutningen ingick i högsta grad Folkpartiet, som några decennier senare profilerade sig med att placera in miljonprogramsområden på ”utanförskapets karta”.
Men naturligtvis fanns skeptiker. Landshövdingen i Östergötland Per Eckerberg kämpade mot tendensen att driva på urbaniseringen. Riksbankschefen Per Åsbrink varnade för de ekonomiska konsekvenserna. ”Vi blev skakade men inte övertygade”, berättar Erlander.
Och naturligtvis är Stockholms handelskammare inte ensamma om sin bedömning idag. Per Kågesson har demonterat idén att höghastighetsbanor skulle medverka till att Sverige når klimatmålen. Några av Sveriges främsta nationalekonomer har varnat för att investeringen ger negativ avkastning. Moderaterna är emot. Inte ens Sveriges finansminister Magdalena Andersson är övertygad.
Bevisbördan ligger på dem som trots avsaknad av klimatnytta och samhällsekonomisk nytta vill förändra Sveriges landskap och kraftigt öka statsskulden. Den bördan lättas inte av att alltför få ifrågasättande röster höjs.
