Den blinda S-fläcken om korruption
Hög tillit, bilden av den goda staten och ett starkt lokalt självstyre är bidragande orsaker till att korruptionen i Sverige varit låg. Och fortfarande är det. När Transparency International presenterar ett korruptionsindex hamnar Sverige i vanlig ordning högt. Men Sverigebilden är inte längre rosenskimrande röd. Medan andra nordiska länder får beröm för att stärka arbetet mot korruption anses de svenska insatserna ha ”stagnerat”.
Det bör förstås mot bakgrund av att också korruptionen förändrats. För svensk borgerlighet dröjde det alldeles för länge innan korruption och missbruk av skattebetalarnas pengar inom välfärdssystemen tog på allvar. Brottsligheten är avancerad och bygger inte sällan på att korrumperade tjänstepersoner på myndigheter beviljar stöd. Så växer sig korruptionen fast i lokalsamhället.
Men dagens socialdemokrati har också svårigheter att acceptera nya perspektiv på korruption som rimmar illa med partiets traditionella syn på makt, förvaltning och samhälle. Korruption är något större än pengar under mattan. Det rymmer också maktmissbruk och givandet av otillbörliga fördelar till särintressen som är till skada för det allmännas bästa.
Politiseringen av utredningsväsendet och den bristande öppenheten inom utnämningspolitiken är två centrala punkter som Transparency Internationals representanter pekar på för svensk del.
Organisationen vill se öppenhet i val av utredare. Den kritiken är lätt att förstå sedan politiker med egna agendor - ofta från regeringspartierna - fått uppdraget att ”oberoende” leda en utredning. Och i utnämningspolitiken råder åter slutenhet efter de öppna ansökningsförfaranden som alliansregeringens öppnade för. Att denna politisering kan ses som relaterad till risker för korruption har varit svårsmält för regeringspartiet som sett på makten som sin egen.
Även partifinansieringen måste utredas ytterligare. Med tanke på att det bara är Socialdemokraterna som får pengar från externa politiska organisationer - fackföreningsrörelsen och lotterier - är det mot regeringspartiet som blickarna riktas.
Här bör en balanserande ståndpunkt understrykas. Till skillnad från många andra länder är de svenska partierna präglade av folkrörelsetraditioner med många medlemmar och stark intern kontroll. Det fungerar som något av ett vaccin mot korruption, om än inte med 100-procentig verkningsgrad. Därför kan internationell kritik av de svenska partiernas finansiering ses som överdriven. Likväl är det Socialdemokraterna som kritiken ständigt träffar.
Men också den förvaltningskultur som kan förknippas med socialdemokratin ifrågasätts av korruptionsjägarna.
”Men också den förvaltningskultur som kan förknippas med socialdemokratin ifrågasätts av korruptionsjägarna.”
Organisationen vill se ett återinrättande av tjänstemannaansvaret, det vill säga att offentliga tjänstemän lättare ska kunna åtalas för tjänstefel. Riksdagen har också genom ett tillkännagivande uppmanat regeringen att komma med ett sådant förslag - vilket inte har skett.
Straffansvaret syftar också till att stärka tjänstemännens självständighet. När ansvaret avvecklades var det för att offentliganställda skulle lyda under samma arbetsrättsliga regler som privatanställda. Därmed blev ämbetsmännen arbetstagare och i högre grad underordnade i den offentliga organisationen.
Det finns blinda fläckar när det gäller korruptionen.
Förvaltningsforskare pekar exempelvis på risken med stora kommunala bolag, något som inte klingar klart i S-kommunalråds öron. Transparencys krav på ökad kontroll av kommunerna när det gäller upphandling och kontroll kan lätt – men borde inte – avfärdas med hänsyn till det kommunala självstyret.
Skarpa åtgärder mot korruption berör således tydliga politiska skiljelinjer. Och handlar således inte bara om nya resurser till åklagarmyndighet, utredningsuppdrag till Statskontoret och någon kortare värdegrundutbildning för offentligt anställda.
