Den allvarsamma leken i Högby
Idrotten blir med nödvändighet alltmer kommersialiserad. Fotbollen i lägre divisioner konkurrerar med Premier League om publikens och sponsorernas intresse. Verksamheten kostar pengar. Affärsmässighet är ett krav i minsta innebandyklubb.
Kulturen är i många fall kvar i frivillighetens sfär, får jag rentav säga i den goda amatörmässigheten. Hos amatörerna finns samma kärlek som hos idrottsutövarna, men en större förmåga att ta det hela som en lek. Leken är ett allvarligt försök att omgestalta och bemästra en skrämmande verklighet. Så gör barn i sina allvarsamma lek.
Jag hade samma känsla med mig hem från Högby kyrka i lördags. På norra Öland, där det är allt svårare att få ihop en hygglig startelva eller ett stafettlag, hade Lillemor Högerås samlat en imponerande lokal ensemble för att uppföra rockmusikalen Jesus Christ Superstar. Självaste komminister Dag Sandhal spelade översteprästen Kaifas omgiven av kyrkokör och ungdomar på väg mot konfirmationsåldern.
En timme före första ackordet var det nästan fullsatt i kyrkan, fler än vad det oftast är när Böda/Högby spelar hemmamatch. Det blev fartfyllt spel från första minuten med många fina soloprestationer. Det ska sägas att alla medverkande inte hade riktigt de röster som krävs för att göra musiken full rättvisa. Men publiken tyckte om den fyndiga iscensättningen och visade en påtaglig stolthet över att traktens talanger gett sig på självaste Andrew Lloyd Webber.
Leken blev allvar. Påskens drama var till slut allt som var kvar. Jesus var ensam på korset, övergiven också av sin Fader. Där finns kristenhetens starkaste uttryck för människans utsatthet. Musikalen blev liturgi under några ögonblick av eftertanke, innan ensemblen kastade av sig kostymerna och skuttade runt i munkjackor och mysbyxor för att ta emot publikens uppdämda applåder.
Det var fullsatt också i Kalmar Domkyrka på söndagseftermiddagen. Hela kyrkorummet öppnades igen efter ett par års renovering. Kalmars musikmecenat Gizella Pallay hade till slut fått en dröm i uppfyllelse. Ända upp i valven dånade Antonín Dvoráks Stabat Mater. Dirgenten Andreas Baumgartner förfogade över mäktiga resurser, körer från Växjö och Kalmar, Linnéorkestern sammansatt av musiker från de två städerna och fyra solister. Om det var storartat i Högby var det magnifikt i Kalmar.
Var jag snorkig mot idrotten i början av denna krönika? Nej, jag var glad i måndags på Guldfågeln arena. Men levande musik inför levande publik, det ger liv åt ytterligare några av de arenor som behövs i det vi kallar vårt gemensamma samhälle.
