Demoniseringen skadar vår demokrati
Varningar om demokratins undergång. Tal om stormtrupper och om Moderaterna som vill ”gripa makten”. Regeringspartiets företrädare har inte sparat på krutet under de senaste veckorna när det gällt att sätta bilden av ett allt farligare högerspöke. Samtalet brutaliseras när det språkbruk som tidigare kunna finnas på sociala medier tas över av ministrar och partisekreterare.
Studieförbundet Näringsliv och Samhälles (SNS) årliga demokratirapport borde därför vara obligatorisk läsning för dem som demonstrativt bryter med de oskrivna regler som gällt för det osvenska offentliga samtalet.
Avsändaren är i sig intressant i sammanhanget. SNS grundades för att fungera som en brygga mellan näringsliv, akademi och politik. Som en slags symbol för en svensk samförståndsmodell.
Författarna, tunga forskare inom samhällsvetenskapen, varnar för ”demonisering av motståndare” och spridandet av ”onyanserade narrativ”.
Debatt och hårda motsättningar hör demokratin till. Det är inte samma sak som polarisering. Det är extremism som är problemet.
Just ordet polarisering har också använts för att ”fula ut” ställningstaganden som avviker från de som får utrymme i åsiktskorridoren. Att mer konservativt laddade frågor får större utrymme i en debatt som historiskt kretsat kring socialdemokraternas privilegium att definiera problem eller en liberal har lett till chockreflexer hos många. Kampen om väljarna står i dag i hög grad till höger om mitten.
Även historiska fullständigt konventionella uppfattningar omfattas av begreppet. Påståenden att det råder polarisering i frågor om skog, kött, rovdjur etc antyder att jordbrukare, bönder och jägare har någon slags skuld för att frågorna diskuterats i ett allt högre tonläge när gröna och röda partier i allt högre högre utsträckning vänt sig till storstadsväljare.
Gal-Tan skalan används också i debatten som en slags god-ond skala vilket trycker ut legitima och respektabla åsikter i diket. Polariseringsordet används ofta som ett effektsökande verktyg för att lyfta fram en ”upplyst” position i motsats till ”den andres”.
Det huvudsakliga innehållet i rapporten kan sammanfattas med att farhågorna om en allt större polarisering gällande den svenska politiska kulturen är ogrundade och överdrivna. Särskilt ifrågasätts de återkommande jämförelserna med den amerikanska politiska kulturen.
En återblick till 1980-talet där borgerliga handlade på ICA, och drack öl från privata Spendrups, medan S-väljare gick till Konsum och drack öl från statliga Pripps påminner om att samhällskonflikterna ändrat karaktär. Vänster-höger-konflikten lever kvar om än nedtonad och markeras i varje fall inte genom val av bryggeri. ”Polariseringen” är i dag allt mer kulturell, än materiell.
Det innebär inte att allt är frid och fröjd. Forskarnas uppmaningar om det politiska språket är i sig ett tecken på allvar. En anmodan till medierna om att värna oberoende och klassisk journalistik kan inte tolkas på annat sätt än som en kritik av de stora mediernas publicistiska val.
På den punkten kan läggas till att det knappast rör sig om någon politisering av Stocholmsmedierna. Men en allt mer målgruppsanpassad journalistik riktad just mot huvudstadens progressiva invånare kan förstärka den kulturella värderingskonflikt som SNS-forskarna uppmärksammar.
Det åligger ”elitaktörerna att vårda samtalet”, sade professor Henrik Ekengren Oscarsson, ordförande för rådet, när rapporten presenterades. Det är en uppmaning att klistra fast på tangentbordet för den som vill uppvisa statskonst och motverka polariseringstendenser.
