Dela inte på barnets bästa!

Frågan aktualiseras av Smålandsnytt som i ett antal indignerade reportage uppmärksammat en pappa i Lessebo som inte får en förskoleplats åt sonen, som bor hos honom den ena veckan och hos mamman i Falkenberg den andra veckan. Ärendet uppmärksammades också i riksdagen. Socialdemokraten Carina Adolfsson Elgestam från Uppvidinge krävde i en interpellations­debatt med jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) den 17 maj att regeringen ska vidta åtgärder för att stärka föräldrarnas rättigheter gentemot kommunerna.

Barnperspektivet – var finns det? Finns det särskilda skäl ska ett barn också ha rätt till förskoleplats i en annan kommun. Men bör detta verkligen vara allmän en regel? Svaret är rimligen ett nej. Barn behöver trygghet och kontinuitet, och det blir det knappast frågan om barnet flyttas som en jojo mellan olika förskolor varje vecka. Det lilla barnet växer också och blir större. Tvååringen bli tre. Sexåringen går i förskoleklass. Ska rätten till delade platser gälla upp i skolåldern?

Nu är interpellationssvar gemensamhetsberedda och talar för hela regeringens politik. Kanske förvånade det Adolfsson Elgestam som hade hoppats på ett mer radikalt svar från den nytillträdde jämställdhetsministern. Det var mer familj än vänsterliberalism i Arnholms välavvägda svar.

Svaret var i sin tur väl förankrat i utredningen Fortsatt förälder (SOU 2011:51) ledd av den tidigare general­sekreteraren vid Barnens rätt i samhället Bris. Där underkändes också det resonemang Kalmar kommun för i frågan, och som också Smålandsnytt uppmärksammade i positiv dager.

Kalmars S-styre har i en skrivelse till regeringen efterlyst ett system som bättre kan erbjuda dubbla förskoleplatser till barn som bor växelvis hos mamma och pappa. Men, skrev utredaren, ett sådant resonemang torde många gånger ha större inslag av att skapa rättvisa mellan föräldrarna än att se till barnets bästa.

Självfallet finns det ekonomiska argument att ta upp. En förskoleplats kostar naturligtvis oavsett om ett barn är på plats eller inte. Barnomsorgen ses ofta som en tämligen fri nyttighet. Maxtaxan är lågt satt och justeras inte med inflationen. Därför ökar den andelen av barnomsorgskostnaden som kommunen betalar för varje år, medan självkostnaden för föräldrarna sjunker. Då är det också lätt att argumentera för dyr utbyggnad av väl­färden som ”dagis” på natten eller två platser per barn. Men det är barnperspektivet som väger tyngst, det perspektiv alla talar om, men som hos många verkar väga lätt när det blir fråga om praktisk politik.