Martin Tunström: De grönas oppositionspolitik straffar sig nu
När Isabella Lövin förklarar varför hon lämnar posten som miljöminister och språkrör sker det på klassiskt MP-manér. Ingen ska sitta för länge vid makten. Den är likt jorden bara till låns, kan man tillägga.
Med tanke på att Lövin lämnar regeringen i mitten av mandatperioden ter det sig som något av en efterhandskonstruktion. Den kommande hösten och vintern erbjuder minst av allt någon ljusning för de gröna. Då behövs ett nytt ledarskap, resoneras det. Någon annan får ta striden inom regeringen.
Inom Miljöpartiet anas en frustration över att svensk politik inte nåtts av den internationella Greta Thunberg-vågen. Men klimatfrågan rymmer inte samma sprängkraft i Sverige som i USA eller delar av Europa. Moderaterna talar om fossilfri el, Kristdemokraterna om förvaltarskap och Centern om gröna bonusar. Thunberg har mött störst entusiasm i länder där klimatfrågan inte tagits på samma allvar som i svenska beslutande församlingar, från fullmäktige i kommuner till riksdagen.
Till bilden hör att de värden som MP historiskt förknippas med i miljöfrågan passar dåligt in i de lösningar som i dag står högt på klimatdagordningen.
Om det politiska ”alternativet” var tillväxtkritiskt är teknologisk utveckling i dag nyckeln till en bättre miljö. När elbilar har kommit för att stanna går det inte längre att tala om hotet från massbilismen. Svensk industri som sågs som ett hinder mot klimatmål är i dag en nyckel i den gröna omställningen. Om miljörörelsen kritiserar USA så är Fastlands-Kina det verkliga klimathotet.
Och när pandemin sveper över världen är det de stora partierna som förknippas med de allt viktigare frågorna ekonomi och välfärd som intar platsen på politikens scen. Det är således inte ledarskapet eller vare sig det kvinnliga eller det manliga språkröret som är problem nummer ett.
I flera av de senaste opinionsmätningarna ligger också partiet klart under fyraprocentspärren. Även om partier sällan åker ur riksdagen – det har bara hänt MP 1991 och Ny Demokrati 1994 i modern tid – ser de gröna ut att sakna möjliga stödväljare. För stora grupper av socialdemokratiska väljare är MP:s medverkan i regeringen något av ett nödvändigt ont. Vänsterväljare har å sin sida ingen egentlig anledning att stödrösta. Ett parti som har självbilden av att vara vågmästare sitter samtidigt på nationell nivå i en S-ledd regering. Det försvårar jakten på mittenväljare, även om MP på lokal nivå visat att det också kan ingå i borgerligt ledda kommunstyren.
Politik är också lika med förtroende. Under Maria Wetterstrand/Peter Eriksson-åren vann, brukar det beskrivas, slutligen partiets ”realister” över ”fundamentalisterna”. MP omprövade EU-utträdet och öppnade för pragmatism. I regeringsställning har sedan de oppositionella lämnat partiet i protest mot att partiet stått upp för regeringens linje i synen på försvaret och i för partiet känsliga frågor som inställningen till den svenska signalspaningen.
Men som ett arv från fundamentalisterna bevarades kulturen med att ge kategoriska icke-förhandlingsbara löften. Alla vet att politik innebär kompromisser efter maktspel och förhandlingar, särskilt om man lämnar den enklare oppositionsrollen och tar plats i regeringen. Den som ger kategoriska löften har dock att leva upp till dem.
Kovändningen ifråga om migrationen, Fridolins löfte att som skolminister ordna skolan på 100 dagar och tydliga utfästelser om att lägga ned statliga kolkraftverk i Tyskland har därför tärt rejält på det gröna förtroendekapitalet.
Det är kanske det populistiska agerandet i opposition som nu straffar sig. Regeringsduglighet bedöms inte vara av vad man gör i regeringsställning utan också i relation vad man sa i opposition.
