Därför tonas sakpolitiken ned i debatten
Den politiska debattens färdriktning under de senaste veckorna som statsminister Stefan Löfven styrt in på oppositionens demokratiska ”legitimitet” kan verka förvånande. Historiskt har Socialdemokraterna haft det som kallas sakägarskap i avgörande politiska frågor. Särskilt de som väger tungt under en pandemi, såsom sjukvård och välfärd.
Årets undersökning från ansedda SOM-institutet vid Göteborgs universitet ger emellertid en förklaring till inriktningen på samtalet från Socialdemokraternas sida på spel- och kulturfrågor.
Regeringen befinner sig nämligen i en fortsatt otakt med väljarna i flera avseende. En majoritet (57 procent) anser enligt undersökningen att Sverige är på väg åt fel håll medan 31 procent anser att riket är på rätt väg. Och när det gäller vilka sakfrågor som väljarna värderar allra tyngst har regeringspartierna hamnat i ett underläge.
”I undersökningen är det migration, lag och ordning och sjukvård som väljarna ser som prioriterade områden.”
När det gäller migrationen anser också 59 procent att Sverige ska ta emot färre flyktingar, medan 19 procent anser det vara ett dåligt förslag. Det innebär att Stefan Löfvens ”personliga” restriktiva linje har stöd, men att den hållning som hans regeringsalternativ inkluderande Centerpartiet skulle få efter nästa val kolliderar med väljaropinionen. Socialdemokraterna är också internt splittrade i frågan och gör allt i debatten för att skjuta ärenden på framtiden - detta trots Löfvens egna ord om att Sverige ska ”ligga på EU:s miniminivå”.
När det gäller lag och ordning är det som sades på presentationsseminariet under dymmelonsdagen ett ”hemmaplansområde” för Moderaterna även om regeringen under tidsperioden lämnat den mer radikala kriminalpolitik som präglade Socialdemokraterna under 1990-talet. Forskarna talar om en ”dramatisk ökning” av frågans vikt i väljarkåren.
Och, sjukvården som väljarna rankar som den tredje viktigaste politiska frågan, är inte längre en självklar valvinnare för Socialdemokraterna som länge sett sig själva som välfärdspartiet. Kristdemokraterna har etablerat sig som ett borgerligt välfärdsparti och Socialdemokraterna ägnar mest kraft på att under pandemin att kritisera den majoritet av regioner som i dag är borgerligt styrda.
Även denna undersökning pekar på det specifikt svenska eller nordiska draget i förtroendemätningar. Det finns ett brett och starkt inslag av tillit till statsmakten, institutioner och till medmänniskor. I kristider synes också stödet för den offentliga makten öka något.
Polisen som länge i svensk debatt var i centrum för en komplicerad vänster-höger debatt åtnjuter allt högre förtroende vilket även gäller för polispersonalen som får ett historiskt högt betyg. Det har varit ett återkommande tema i förtroendemätningar. Bilden av polisen i samhällsdebatten korresponderar dåligt med befolkningens stöd till ordningsmakten.
Svenska liberala och borgerliga partier får sig också en läxa i en välfärdsfråga. Väljarkåren är skeptisk till vinstutdelande välfärdsföretagande i vård, skola och omsorg. Där har partiernas fokus på driftsformer och formfrågor tagit överhanden, i relation till innehåll.
Men det slående är den spricka som finns mellan regeringens dagordning och vad väljarna uppfattar som centrala samhällsproblem. Det är mot denna bakgrund som företrädarna för regeringspartierna söker flytta över det offentliga samtalet från samhällsproblem till en som handlar om Sverigedemokraterna och oppositionens påstådda ickelegitimitet.
