Damberg har rätt om åsiktskorridoren
Socialdemokraterna har svängt 180 grader. Numera bedriver partiet politik för vilken det tidigare smutskastat och brunsmetat motståndare.
Det sitter långt inne för dem att erkänna omsvängningen, eller uttrycka ånger för smutskastningen. SVT:s Anders Holmberg konfronterade justitie- och integrationsminister Morgan Johansson (S) om detta – hur partiet numera ställer sådana språkkrav för medborgarskap som Johansson tidigare stämplat som suspekt.
En närmast plågsam, men avslöjande, intervju där Johansson på slingrande maner försökte förklara hur det kunde vara fel när borgerliga drev frågan men rätt när det kom från socialdemokratiskt håll.
Något liknande utspelade sig när inrikesminister Mikael Damberg (S) under onsdagen uttalade sig om nya riktlinjer för partiets rättspolitik. ”Det fanns en ängslighet tidigare att beskriva en del problem, man ville inte ses som rasistisk.”
I det har han förstås rätt. Många vågade tidigare inte uttala sig i känsliga frågor på grund av åsiktskorridoren. Det Damberg inte vidrör är att Socialdemokraterna själva har varit drivande i att upprätthålla tystnaden och sätta locket på debatterna.
Men i Dambergs framställning faller ingen skugga på partiet; nu kan man tala friare eftersom ”samhällsdebatten nu har kommit ikapp”. Trots socialdemokratins styvnackade motstånd, bör tilläggas.
Socialdemokrater har fulat ut politiker och opinionsbildare som kritiserat förd migrationspolitik. De som efterfrågat en mer hanterbar immigration har brunstämplats. När Tobias Billström (M) 2013 ville öppna upp för en diskussion om immigrationens volymer svarade Stefan Löfven (S) att det var oanständigt och avhumaniserande att ens tala om volymer.
”Lika svårt har det varit att föra en rationell debatt om feminism, genus eller islamismens faror.”
Att vilja hantera den fallerade integrationen har också mött vrede. Har man efterfrågat hårdare åtgärder för att möta gängkriminalitet och gängvåld, eller talat klarspråk om dessa som följdeffekter av misslyckad integrationspolitik, har man beskyllts för rasism. När Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni så sent som i somras efterfrågade möjligheten att lättare vräka kriminella anklagades hon av bland annat LO-tidningen Arbetet för att hota rättssäkerheten. Samma förslag driver nu Socialdemokraterna.
När dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt (M) 2012 påpekade problemet att arbetslösheten är högre bland invandrare än bland etniska svenskar uppstod ramaskri. Löfven ojade sig om hur ”obehagligt” och ”oerhört slarvigt” ett sådant uttalande var. Det var inte ”värdigt en statsminister” – då.
Den åsiktskorridoren har inte bara gällt immigration, integration, och rättspolitik. Lika svårt har det varit att föra en rationell debatt om till exempel feminism, genus eller islamism.
Inte bara det. Själva användningen av begreppet åsiktskorridor har kritiserats, och forskaren som lanserade termen 2013 – Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet – misstänkliggjorts.
Men hos Socialdemokraterna märker man inte av ens ett försök till självrannsakan. Det är inte utan att man undrar vilka fler av de åsikter som partiet menar är oacceptabla som står i kö till att rehabiliteras.
För tio år sedan samlade partiet fortfarande mer än 30 procent av svenska väljare. Att Sveriges största parti skulle ha låtit sig styras av ”ängslighet” skorrar falskt. Har Socialdemokraterna varit rädda för sig själva? Och om det är sant är det i sig något som ställer partiet i dålig dager. Ett regeringsparti ska styra riket – inte styras av ängslighet.
