Dåliga skolresultat är inte föräldrarnas fel

Det är ett tydligt underkännande av föräldrars sätt att utöva sitt ansvar för barnens lärande. Det är systemet före individen, planen före den enskilda familjens vilja. Det är också på tvärs med barnkonventionens femte artikel, där det står att barnets föräldrar eller annan vårdnadshavare ansvarar för barnets uppfostran och utveckling och ska stötta barnet i att få sina rättigheter uppfyllda. Istället avfärdas föräldrarnas sätt att främja barnens utveckling som irrationella.

En anledning till att fritt skolval är så populärt, och skulle vara så svårt att avskaffa, är att det finns en misstro mot skolpolitikernas prioriteringar. Hade man trott att det egna barnets kunskapsutveckling verkligen sattes främst i alla lägen, hade man knappast sökt sig till skolor längre bort från hemmet.

Men nu kommer andra hänsyn in. Tallhagsskolan, som elever söker sig bort ifrån, utgick mer från behovet av att fylla lokaler som stod tomma efter att universitetet hade flyttat ut än från någon pedagogisk eller ens praktisk idé.

Och integrationen är en uppgift politiker har åtagit sig, inte föräldrar. I en rapport 2018 konstaterade Skolverket att betydelsen av familjebakgrund har ökat för skolresultaten, men inte för att skolan har blivit sämre utan för att förutsättningarna har blivit svårare. ”Både de utlandsfödda eleverna själva och deras föräldrar har sämre förutsättningar att nå goda resultat jämfört med tidigare årskullar”, skrev myndigheten.

Trots det ständigt ifrågasatta fria skolvalet är Sverige inte markant sämre än andra länder när det gäller att kompensera för familjebakgrund, utan ett genomsnittsland. Att skolsegregationen ökar och resultaten drar isär bör politiken lastas för, inte föräldrarna.