Dags för ett nytt Bödauppror?
Säga vad man vill om Skogsutredningen! Den visar i vart fall på stort mod när den föreslår att Böda ekopark på Öland ska omvandlas till nationalpark. Böda är en ju historisk symbol för lokala protester mot centralmaktens skogspolitik och i en kommande diskussion i frågan är det lätt för kritikern att dra paralleller till det folkliga uppror år 1850 som till slut bryskt stoppades av militär personal.
Planen är enligt förslaget att den Ekopark som statliga Sveaskog förvaltar ska omvandlas till nationalpark för att bland annat stärka besöksnäringen. Med den förändrade statusen stoppas också avverkningar och brukandet av skogen.
Det är svårt att riktigt se motiven för förändringen. En ekopark är ett område där Sveaskog särskilt prioriterar naturvården samtidigt som skogen brukas. Men Skogsutredningen rymmer också ett antal kompromissinslag. För att politiskt balansera det stärkta privata ägande och understryka skogsnäringens betydelse finns också förslag om fler nationalparker. Förslaget om en nationalpark ska således ses som ett resultat av den politisk process som bedrivits.
”Fattiga ölänningar reste sig mot överheten. Fria ölänningar satte denna sten”, står det på minnesstenen placerad i Torp som påminner om den historiska händelsen.
Det är svårt att i sammanhanget inte påminna om händelserna kring 1850. Visst. De demokratiska beslutsprocesser som vi i dag känner dem fanns inte då. Medborgerliga rättigheter saknades.
”Men en dimension känns igen.; Lokalsamhällets intresse stod mot centralstyrning av skogsbruket.”
I Böda kronopark hade invånarna under lång tid tagit ved och träd till virke. I området utvecklades en slags protoindustrialisering, ett förstadie till industrisamhället, som bland annat baserades på den lokala resursen skog. När staten såg området som en statlig resurs och förbjöd både bärplockning, plockande av ved och vistelse utanför skogsvägarna i området förvandlades ilskans glöd till eld hos invånarna.
I Skogshistoriska sällskapet årsskrift 2008 skriver Martin Ericsson utförligt om hur konflikten utvecklades. sedan en ung kronofogde möjligen tagit i mer med hårdhandskarna än landshövdingen önskat möttes han av och hans medarbetare till slut av ett stort antal bybor beväpnade med bössor, pistoler och påkar. Efter det att statens män utsatts för stenkastning flydde de och den så kallade ”moraliska skogsekonomin” var återupprättad.
En månad senare kom bestraffningen. 110 soldater från Kalmar regemente tågade över isbelagda Kalmar sund och grep bybor som sedan ställdes inför rätta i ett provisoriskt tingshus i Torps by.
Då handlade konflikten om hur en resurs bäst skulle brukas. Skogsbruket var på väg att professionaliseras. Laga skiftet lade grund för ägande rätter och tydligt definierat ansvar.
I dag står konflikten mellan bevarande och brukande. Men en dimension är aktuell också idag. Lokalsamhällets intresse stod mot centralstyrning av skogsbruket. Det var den lokala småindustrins och jordbrukets behov av skogsråvara som hamnade i konflikt med centralmaktens ambitioner.
Det känns igen. Ska höga naturvårdande ambitioner fungera måste ägare och lokalbefolkning internaliseras och bli delaktiga. Ska landsbygden leva måste det också finnas förutsättningar till produktion och arbete. Den som vill undvika vår tids motsvarighet till Bödaupproret har en hemläxa att göra.
