Daniel Braw: Covid tar inte semester

I länsstyrelsernas sammanställning av alla kommunala lägesbilder märks nu en allmän trötthet på restriktioner och rekommendationer. ”Ett stort antal kommuner har identifierat allvarliga brister i efterlevnaden vid serveringsställen, framförallt under kvällstid och i samband med alkoholförtäring”, skriver länsstyrelserna. Två kommuner som är särskilt utsatta när det gäller bristande efterlevnad är Borgholm och Mörbylånga.

Det är synnerligen illavarslande. Med drygt 5 500 döda och 76 000 bekräftat smittade har Sverige drabbats hårdare än de flesta jämförbara länder. Även om utvecklingen hittills under sommaren har varit positiv finns hela tiden risken att trenden vänder.

Helt klart är det något i kommunikationen omkring det långsiktiga gemensamma ansvarstagandet som inte går fram.

Att Folkhälsomyndigheten inte når fram till sina argaste kritiker ska man kanske inte vänta sig, även om de 22 forskarnas teori nyligen om att myndigheten i själva verket vill se så omfattande spridning som möjligt var spekulativ i överkant. För den som lyssnar till helheten snarare än vrider på enstaka uttalanden har det aldrig rått något tvivel om att allt syftar till att hindra smittspridning genom enkla åtgärder och individuellt ansvar.

Vad som däremot kan ställa till det för Sverige är den höga tilltron till sjukvårdens förmåga i kombination med en underskattning av risken för den enskilda individen.

Förtroendet för sjukvården är med rätta högt, men som intensivvårdssjuksköterskan Eveline Jacobson belyste i sitt sommarprogram nyligen har vårens stora kraftansträngning också inneburit föråldrade apparater, personal utan utbildning och kompromisser med kvalitet och integritet.

Den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev har hävdat att förtroendet för vården i Bulgarien är så lågt att människor av ren självbevarelsedrift aktar sig för att komma i kontakt med den. Hade förtroendet för vården i Sverige åtföljts av en mer realistisk bild av vad som händer vid en stor påfrestning av sjukvårdssystemet hade kanske efterlevnaden av råd och rekommendationer varit noggrannare.

Underskattningen av faran har sannolikt också uppstått genom förenklade resonemang om ”riskgrupper”. Det är sant att dödstalen är högst bland äldre i särskilt boende eller med hemtjänst, men bland intensivvårdade är äldre en minoritet. Fler 50-59-åringar än 70-79-åringar har fått intensivvård med den stora påfrestning det innebär för kroppen.

Om attityderna att vården klarar sitt jobb och att risken för yngre är minimal ändå breder ut sig, är det svårt att komma ifrån att även efterlevnaden av rekommendationer minskar. Det går inte i längden att be människor att begränsa sin frihet av hänsyn till sjukvårdssystemet (där nu allt färre intensivvårdas för covid-19) när sjukdomen ändå mest är farlig för äldre.

Sommarens beteendeförändringar tyder på att vårens krisbudskap inte längre biter. Samtidigt är det långt kvar tills något vaccin kan finnas tillgängligt. Kanske två nya budskap kan hjälpa. Vården klarar inte mer – den måste nu få en chans att återgå till sin normala verksamhet och patienter som har fått vänta. Och covid-19 är inte bara farligt för riskgrupperna.