Coronaindividualismens slut
Den svenska ”frihet under ansvar”-strategin i kampen mot Corona har främst förklarats med de svenska myndigheternas internationellt sett jämförelsevis starka ställning. Experterna finns hos Folkhälsomyndigheten - regeringskansliet saknar egna medicinska resurser. Och myndigheten har en vidare makt med tanke på att ministerstyre är förbjudet och att den kan fatta egna långtgående beslut.
Denna svenska ordning motverkar populistiska symbolbeslut i smittobekämpningen. I andra stater har åtgärder vidtagits i syfte att visa på handlingskraft. Det ligger inte bara en lockelse i att stänga ned samhället till enorma kostnader utan också i att sedan återöppna det för att visa politiskt ledarskap.
Tilliten till staten i Sverige som är en styrka i Coronatider har sin grund i en kombination av folkrörelsekultur, självständigt sockenstyre och stark ämbetsmannastyrd statsmakt. Socialdemokrater, liberaler, kristdemokrater, Centerpartister och konservativa har alla historiska arvegods att hedra.
När reserestriktioner nu hävs inom Sverige och hittills mindre drabbade områden hotas bör det förstås utifrån andra förklaringsmodeller. Det är regeringen som fattar besluten och det är minst sagt oklart om den haft stöd från experterna på Folkhälsomyndigheten. I vart fall har en rad smittskyddsläkare, bland annat i Kalmar, förespråkat regionala restriktioner för att begränsa spridningen.
Kanske är det den mångårige korrespondenten för Radio France i Sverige, Jean-Paul Pouron, som sammanfattat strategin bäst när han i Schweizisk public service-tv betonat att den svenska strategin ska förstås utifrån lutherska, protestantiska arbetsvärderingar och med förståelse för hur tungt individuella rättigheter väger i Sverige.
Men i den vidareutvecklade strategin med avskaffade restriktioner som nu införs anas också mer av en svensk statsindividualism, med mer betoning på individen, än på den centrala paternalistiska statsmakt som förknippas med det lutherska arvet.
Statsvetarnestorn Olof Petersson konstaterar också att den svenska linjen inte är formad av dagens myndighetsledning utan av arkitekterna av den gällande smittskyddslagen från 2004. ”Var och ens-ansvar” betonas i en lag som understryker den enskilda människans värdighet och självbestämmande.
Det bör dock läggas till att i utredningsmaterialet till lagen diskuteras pandemier och epidemier i avsevärt mindre utsträckning, för att närmast säga inte alls, än HIV-spridningen som då stod överst på agendan.
Det bör också noteras att var och ens-ansvar samtidigt kom att med tiden prägla också den svenska strategin för krishantering. I Statsvetenskaplig Tidskrift konstaterade Oscar L Larsson (4/2019) att denna ”styra utan att tvinga” linje för över ett tungt moraliskt ansvar på individen. I förlängningen bli samhällets säkerhet mer en moralisk än en politisk fråga
Statsindividualismen kritiseras ofta för att den förminskar värdet av familjen, föreningen och församlingen. Men när statsmakten inte agerar står individen också skyddslös. Samhällskontraktet riskerar att rämna. För den som blir smittad på Öland av hitresta turister är det svårt att se frihetsvärdet i avsaknaden av reserestriktioner. För den som smittas skapar frihetslinjen ofrihet.
Korken är borta ur flaskan och många kritiserar nu regeringen. Mest av vilja att plocka politiska poäng. För den borgerliga oppositionen som distanserat sig från sin egen statsindividualism, (läs Moderaterna), och de som aldrig varit statsindividualistiska, (läs Kristdemokraterna), finns alla möjligheter att ideologisera den kritik som hittills framstått som i alldeles för hög grad reflexmässigt regeringskritisk.
