Centrumhetsen har nått LRF
En månad in på det nya året har folkrörelsesveriges årsmötessäsong kommit igång. Ofta rör det sig om tillställningar som trots deras viktiga betydelse för föreningslivet inte alltid lockar de stora skarorna. Att föredragningslistornas punkter inte huvudsakligen berör frågor som väcker någon större uppståndelse spelar sin roll i den dynamiken.
Desto mer livat kan det bli när väl någon större stridsfråga är uppe för diskussion. När lokala LRF-avdelningar och kommungrupper nu och en tid framöver samlas till årsmöte runtom i landet – under veckan bland annat i Torsås, Emmaboda och på Öland – vore det inte överraskande om det uppstår ett visst mått av dålig stämning med anledning av den centralisering som LRF går igenom.
I ett par års tid har det förberetts för sammanslagningar av lokalavdelningarna; de små avdelningarna med deras nära koppling till lokala socknar ska slås ihop till större kommungrupper som om sammanslagningarna går igenom blir organisationens nya lägsta nivå.
Om de nuvarande 955 lokalavdelningar sugs upp i sådana större kommunala sammanhang skulle det på sätt och vis motsvara de kommunsammanslagningar som gick genom landet på 1970-talet. Det skulle öka distansen mellan medlemmar och organisation, och försvaga kopplingen till den lokala platsen.
Därmed skulle LRF vandra samma väg som andra organisationer i Sverige som går mer och mer mot stordriftsformatet. Som Svenska kyrkan med dess kontroversiella pastoratssammanslagningar till ”storpastorat”, eller Centerpartiets övergång från lokalavdelningar till kretsar som följer kommungränserna.
”När lokala LRF-avdelningar och kommungrupper i bland annat i Torsås, Emmaboda och på Öland under veckan samlas till årsmöte vore det inte överraskande om det uppstår ett visst mått av dålig stämning med anledning av centraliseringsdebatten.”
Intressant nog slår LRF in på denna väg samtidigt som högt uppsatta företrädare inom just Svenska kyrkan och Centerpartiet börjat tala om nackdelarna med förändringarna. Den nye ärkebiskopen, Linköpings stift förre biskop Martin Modéus, har framhållit vikten av att kyrkan "behöver ha fokus på det lokala”. Och Centerpartiets nye partiledare Muharrem Demirok har kallat organisationsförändringen för ett misstag och lyft behovet av en organisationsöversyn för att värna den lokala närvaron.
Det vore ett intressant återvändande till en linje som ligger mer i linje med partiets historiska rötter. Som understryks i den nyligen utkomna ”Gustaf Jonnergård – Sveriges 'längsta' partisekreterare” (Ekerlids förlag) var decentralisering en bärande idé i partiets ideologiska profil under 1900-talet.
Det finns förvisso förståeliga skäl för varför Centerpartiet, Svenska kyrkan, och LRF och andra sammanhang slår ihop mindre enheter till större. Att rodda en förening med allt vad det innebär av administration är inget som görs med en klackspark. Det ställer krav på kunskap och engagemang. Ju mindre en organisation är och ju färre medlemmar som är beredda att ställa upp och dela på bördorna – desto svårare blir det också att hålla organisationen vid liv. Enskilda eldsjälar betyder mycket, men kan inte bära allt.
Som ledarskribenten Edvard Hollertz på ATL har fäst uppmärksamheten på så sker denna omvandling samtidigt som LRF fått ett allt större fokus på politik och opinionsbildning medan man minskat antalet regionkontor och tagit bort en del företagartjänster. ”Det framstår som att LRF alltmer organiseras som ett parti”, konstaterade Hollertz i slutet av januari.
Sammanslagningar kan föra med sig det värdet att man åtminstone lycka säkra någon form av närvaro inför framtiden. Men det till priset av att förbundet blir mer lättkontrollerat – samtidigt som medlemmarnas känsla av delaktighet minskar och distansen ökar.
Välkommen att kommentera
Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Barometern och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.