Bums är ingen quick-fix för integrationen
Bumsutredningen - betänkandet från utredningen bostadsbidrag och underhållsstöd - har ett ovanligt omslag. Förstasidan pryds av ett citat av den socialdemokratiske socialministern Gustav Möller. Och utredaren är också det tidigare S-kommunalrådet i Växjö, Åsa Karlsson Björkmarker numera verksam som konsult i Stockholm.
Karlsson Björkmarker vill se ett utbyggt bostads- och familjestöd som är anpassat efter dagens hyresnivåer och för en bostadsyta upp till fem barn, mot dagens tre.
Samtidigt är också utredningen ett historiskt svar som visar hur välfärdsstatens institutioner, inkomstbortfallsprincipen och den generella välfärdspolitiken utmanas av migrationen.
Den problematik som Karlsson Björkmarker ska lösa att antalet barn med låg ekonomisk standard har ökat beror ju egentligen inte på bidragssystemen utan är en effekt av migrationen.
Åsa Karlsson Björkmarker väjer samtidigt inte för mindre omtalade och politiskt känsliga orsaker till barns låga ekonomiska standard. ”Det är inte rimligt att staten ersätter föräldrar som själva har förutsättningar att försörja sina barn.”
En betydande orsak är att föräldrar - läs fäder - som lämnat hushållet ofta även lämnar föräldraskapets ansvar. De betalar för litet underhåll varför modern inte har råd att köpa skridskor eller julklappar till barnen.
De summor som Försäkringskassan i sista hand ersätter en ensamstående med - 1673 kronor till den månad barnet fyller 11- år - tillämpas i dag som takbelopp när de är att betrakta som golv.
”Flera av tankegångarna i utredningen avviker också från den senare socialdemokratins generella välfärdspolitik som kom med finansminister Gunnar Sträng.”
Kanske är citatet från på omslaget Möller ingen slump. Han var en av socialdemokratins tidiga hjältar och förknippas vanligen med principer som grundtrygghet och minimistandard. Flera av tankegångarna i utredningen avviker också från den senare socialdemokratins generella välfärdspolitik som kom med finansminister Gunnar Sträng.
Kostnadsökningarna när det gäller de behovsprövade bostads och familjestödet ska finansieras genom att flerbarnstillägget för barn två (150 kronor i månaden) och tre (730 kronor i månaden) avskaffas. Stora grupper barnfamiljer där föräldrarna arbetar får en ekonomisk försämring som motiveras med att flerbarnstillägget inte är fördelningspolitiskt träffsäkert.
Den generella välfärdspolitikens försvarare skulle oroa sig över att medelklassens vilja att betala skatt därmed skulle minska. Ett familjevänligt argument är att stöd till barnfamiljer bidrar till att hålla uppe nativiteten och därmed säkra framtidens humankapital. Familjen som fundament och samhällshörnsten värnas. Så tänkte dock varken Möller eller Sträng.
