Budgetdisciplin är att respektera riksdagen
När den samlade oppositionen i riksdagen kommit överens och lagt en tilläggsbudget med i Coronasammanhang marginella miljarder hette det från den sittande finansministern och blivande statsministern Magdalena Andersson att den ”internationella tilltron till Sverige skadades”.
Just den satsningen som Kristdemokraterna fick med Moderaterna på och sedan Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet fullföljdes sedan av samma regering i höstbudgeten.
Men om Magdalena Anderssons anser att en samlad riksdag är ett hot mot Sveriges budgetpolitiska trovärdighet söker hon själv under hösten att driva igenom en stor reform- familjeveckan - utan något stöd från riksdagen. Ja, den som går emot och söker bryta ut den för samhällsekonomin mycket kostsamma valsatsningen kommer att anklagas för att ”bryta mot budgetpraxis”.
När oppositionen har riksdagsmajoriteten med sig är det fel. När regeringen driver igenom en dyr ”reform” utan majoritet är det rätt.
Budgetreglerna syftade aldrig till att begränsa riksdagens makt. Lärdomen var efter budgetsaneringen av statsfinanserna på 1990.talet att beslutsprocessen i riksdagen inte i sig skulle främja ofinansierade utgiftsökningar. Och det var heller aldrig meningen att oppositionen skulle bära ansvaret för att regeringens budget får riksdagens stöd. Maktdelningen mellan regeringen och riksdagen är given. Regeringen föreslår. Riksdagen fattar beslut om lagar och beskattning.
”Höstens budgetdiskussioner kommer att föras kring ämnet vem som sviker budgetreglerna mest, när grundproblemet är att regeringen har ett så svagt stöd i riksdagen.”
Höstens budgetdiskussioner kommer att föras kring ämnet vem som sviker budgetreglerna mest,
Moderaterna och Kristdemokraterna lär anklagas för att bryta ut familjeveckan ur budgeten - men då det handlar om att stoppa en utgiftsökning är det svårt att se det felaktiga enligt den informella ordningen i att en riksdagsmajoritet enas i sitt motstånd.
Finansminister Magdalena Andersson lär dock ha anledning att inte hänvisa för mycket till vad som är rätt eller fel enligt praxis. Om hennes budget får stöd av Centerpartiet och Vänsterpartiet innebär det att partierna bryter mot praxis genom att rösta på ett annats partis förslag. Varken Centern eller Vänsterpartiet ingår ju i något budgetpolitiskt samarbete med regeringen.
Även med tanke på statsminister Stefan Löfvens löften till talmannen och riksdagen finns det anledning för Socialdemokraterna att skruva ned volymen på retoriken. I somras lovade ju statsministern att avgå om hans budget inte skulle gå igenom riksdagen.
Det löftet var i sak inget värt eftersom statsministern avgår innan de folkvalda ska fatta beslut om den budget som han arbetat fram. Att en statsminister regerat på oppositionens budget utan att avgå måste också ses som en praxisförändring. Parlamentarism brukar ju sammanfattas med att regeringen ska ha riksdagens stöd.
De senaste åren har vi sett en förändring av praxis på en rad punkter. Riksdagen har riktat hundratals tillkännagivanden om vad regeringen ska göra och faktiskt också vad den inte ska göra. Oppositionen har drivit igen extrabudgetar. Utskott har också skrivit lagtexter. Där går gränsen annat än i undantagsfall gränsen för riksdagens intervention i regeringens ansvarsområden som styrande landet.
Men i grunden handlar denna praxisutveckling om att den regering som har ett svagt stöd i riksdagen ändå vill driva igenom bland annat en familjevecka som riksdagens majoritet tar avstånd ifrån.