Bonus som belönar utsläpp
60 000 kronor är bonusen för den som köper en ny renodlad elbil. Det är ännu ett exempel på politikens svårigheter att förutse vad händer på en marknad och belöna rätt beteende. Den sorts elbilar som var populära när bonus-malus-systemet infördes kan komma att ersättas av andra bilar, med betydligt mindre miljönytta - eller ingen alls. Staten belönar då i praktiken de utsläpp som regering efter regering har haft för avsikt att minska.
Detta scenario är faktiskt inte osannolikt. I tysk press beskrivs hur landets bilkoncerner nu sent omsider börjar producera elbilar med en genomgående idé: ”att köra som hittills med stora, starka och tunga bilar, men utan synd”.
Så enkel är dock inte utsläppsmatematiken. Det stämmer att bilarna i själva körningen inte behöver generera några utsläpp alls, om elen kommer från vindkraft eller kärnkraft exempelvis.
Men längre räckvidd kräver större batterier. Och elbilsproduktion är en utsläppsintensiv verksamhet, där utsläppen blir större ju större batterierna är. I en studie från miljöinstitutet IVL förra året visades att tillverkningen av litiumjon-batterier leder till utsläpp av 150-200 kilo koldioxidekvivalenter per producerad kilowattimme batteri. ”En elbil med ett 100 kWh-batteri har alltså släppt ut 15-20 ton koldioxid innan den har startat”, skrev IVL.
De elbilar som idag är mest populära har väsentligt mindre batterier, men inte ens de är riktigt så miljövänliga som subventionerna antyder. Att bilarna saknar avgasrör är inte det samma som att de är utsläppsfria.
Man kan ifrågasätta om även dessa bilar borde subventioneras. Som miljöekonomen Runar Brännlund har konstaterat är bonus-malus-systemet rimligt om tanken är öka andelen fordon med låga utsläpp - samtidigt som andelen egentligen är ointressant ur miljöperspektiv. Om det totala antalet fordon ökar och det dessutom körs mer bil till följd av bonus-malus påverkas inte utsläppen alls.
Om den verkliga miljöpotentialen med eldrivna och så småningom självkörande bilar ska förverkligas krävs ett stort inslag av delningsekonomi. Om antalet eldrivna bilar ökar och användandet sker på samma sätt som idag kvarstår eller ökar utmaningar som trängsel och resursslöseriet för produktion av elektricitet och fordon.
Men att subventionera elbilar som först mot slutet av sitt liv har skapat mindre utsläpp än konventionella bilar framstår som en direkt märklig miljöpolitik. Regeringen kallade bonus-malus-systemet en ”tydlig styrning mot miljöanpassade fordon”, men i och med att alla elbilar belönas lika finns faktiskt ingen sådan styrning alls.
Om det alls ska finnas någon styrning mot ägande av elbilar, istället för åtgärder i syfte att få fler att dela bil eller köra mindre, borde den ha som princip att mindre elbilar med större miljönytta gynnas. Detta var också vad IVL rekommenderade när studien om elbilars utsläpp under hela livscykeln presenterades: ”Kommande styrmedel behöver ta hänsyn till utsläpp även i tillverkningsskedet. Man bör exempelvis inte gynna elbilar med stora batterier mer än små.”
Så blev det inte. Med det system som gäller från halvårsskiftet i år gynnas elbilar med stora batterier lika mycket som elbilar med små. Producenter som har avstått från att tillverka stora elbilar just för att deras miljönytta är så oklar har ingen nytta av det. Det har inte heller köparna av konventionella bilar, som med sina malus-avgifter finansierar stöd åt andra köpare vars bilar ger lika stora utsläpp.