Bodströms självmål i halvtid

I en sak hade justitieminister Thomas Bodström onekligen rätt på tisdagsmorgonen. Men bara i denna enda.

Thomas Bodström tycker nämligen att den som sköter sig i fängelset inte ska få samma behandling som den som inte sköter sig. I det har han rätt. Men därför ska naturligtvis bara de som sköter sig ha möjligheten att bli frigivna efter två tredjedelar av strafftiden. De andra ska självklart sitta i fängelse den tid som de är dömda till.

Men Thomas Bodström vill nu återinföra frigivningen i halvtid.

Rutinmässig frigivning i förtid har först och främst den negativa följden att människor får svårare att veta vad som gäller i rättssystemet. Döms någon till nio års fängelse tror nog många att han eller hon sitter inne i nio år. I stället friges personen alltså efter sex år, eller om Thomas Bodströms förslag går igenom, efter fyra och ett halvt. Detta har undergrävt allmänhetens förtroende för rättsystemet, och kommer att göra det än mer.

Den andra följden är besläktad. När människor tänker på de straff som ska följa på olika brott tänker vi oftast på de maximala straffen i skalan. Men ofta dömer rätten till kortare tider än maxtiderna.

Detta kan alltså sammanfattningsvis medföra att vi sluter upp kring tanken att straffet för dråp är tio år. Men så rätten kanske bedömer att det finns förmildrande omständigheter och sätter påföljden vid undre gränsen sex år. Och villkorlig frigivning inträffar då efter fyra år, eller med Bodströms modell efter tre.

Skillnaden mot de tio år den vanlige medborgaren räknade med är onekligen ganska stor.

Så ska det gås åt något håll i kriminalpolitiken är det åt rakt motsatt håll än Bodströms.