Biskopen har rätt om informationsplikten
På flera håll i Växjö stift driver församlingar själva eller i samråd med frikyrkoförsamlingar förskoleverksamhet. Det sker på flera håll också i lokaler som i övrigt rymmer församlingsverksamhet och i några fall också i lokaler som är förbundna med kyrkorum.
Det betyder att den informationsplikt som nu bereds för bland annats offentligfinansierad skola och vård i flera fall också skulle omfatta verksamheter inom kyrkans portar. Det påverkar personalen. Men också synen på kyrkofriden. Törs tillståndslösa söka sig till kyrkorummet för tröst och råd när anställda som rör sig i lokalerna samtidigt kan omfattas av plikten att meddela polisen om den tillståndslöses existens? Frågan kan inte ses som oviktig. I lag och praxis finns särskilda regler som skyddar kyrkofriden, såsom olika restriktioner gällande signalunderrättelsetjänst och hemlig rumsavlyssning. Det har helt enkelt setts som ett allmänt intresse att det finns en samhällelig skyddad frizon för tröst samt bot och bättring. För just migranter är också kyrkans diakonala verksamhet av stor betydelse. Många söker sig som i det land dom lämnat också till kyrkan i det land som dom sökt sig till.
Mot bland annat denna bakgrund är det inte förvånande att olika företrädare för Svenska kyrkan, som Växjö stifts biskop Fredrik Modéus, kritiserar det förslag som nu utreds.
Visst är det överdrivet att kalla informationsplikten för angiverilag. Det för tankarna till Stasis underrättelsearbete i det kommunistiska Östtyskland. Inte till lagstiftningsprocessen i en demokrati och rättsstat.
Och tillståndslösa är ett mer relevant än papperslösa för dem som saknar rätt att befinna sig i Sverige. Det är också långsökt att som Fredrik Modéus hävda att den svenska migrationspolitiken strider mot barnkonventionens (som är en lag) reglering om barns rätt att återförenas med sin familj. Asylansökningar prövas ju av domstolar som inte får tillämpa en regel som strider mot en lag.
Många av de nu verksamma kritikerna till informationsplikten skulle rimligen ifrågasätta alla förslag som finns för att minska skuggsamhället. Från poliskontroller till att avskaffa det statsbidrag som finns att söka hos kommunerna hos Skolverket för att finansiera tillståndslösa barn i skolan. Jo det är faktiskt sant.
Men den omdiskuterade plikten bryter dels med den professionsetik som ligger nedärvd i dna:t hos lärare och medicinsk personal. I den medicinska etiken finns en skyldighet att vårda och uppdraget att kontakta polis eller Migrationsverk kolliderar därför för vissa yrkesgrupper med professionsetiken.
Dels riskerar den som Fredrik Modéus skriver att försvåra tillvaron i skuggsamhället för de mest utsatta – kvinnor och barn – om de hämmas att kontakta sjukvården vid akuta tillstånd.
”Politiskt håller lagstiftningsarbetet på att bli en kvarnsten kring halsen på regeringschefen.”
Utredningsarbetets utformning skapar en helt onödig SD-initierad värderingskonflikt med läkarkår, vårdförbund, lärare, civilsamhälle och kyrka.
Blott ett fåtal moderater som Irene Svenonuis (Region Stockholm) uttrycker sig öppet ifrågasättande och Sophia Jarl (Norrköping) och Carl Johan Sonesson (Skåne) protesterar, medan andra tiger när den rimliga utgångspunkten borde vara att försvara professionsetiken. Och stärka gränspolisen. Kristdemokrater och liberaler – där den stora majoriteten partiaktiva säkerligen är motståndare till informationsplikt för professionsyrken – pressas till det yttersta i debatten. Politiskt håller således detta lagstiftningsarbete på att bli en kvarnsten kring halsen på regeringschefen för att uttrycka sig i bibliska ordalag.
