Bevara anhörigvetot vid organdonationer
Regeringen har skickat en proposition till riksdagen i syfte att öka antalet organdonationer. Ambitionen är lovvärd då transplantationer är avgörande för många människors hälsa, och värsta fall deras liv. Ändå råder stor brist på organ som får användas. Därför dör mellan 30 och 50 personer årligen under väntetiden.
Att för få personer väljer att donera organ är onekligen ett problem. Men regeringens lösning skulle innebära ett oproportionerligt ingrepp i människors rätt till integritet och självbestämmande. I synnerhet förslaget att ta bort det veto som avlidna personers anhöriga har mot organdonation.
Grunden till ett fritt samhälle är att enskilda personer själva får bestämma över sina liv. En princip som gäller även inom hälso- och sjukvården. Därför har patienter rätt att neka de behandlingar som rekommenderas av läkare. Det betonas också i propositionen, liksom i dagens lagstiftning, att utgångspunkten för huruvida organdonation ska ske måste vara patientens vilja. Även efter döden.
I de fall patienten tydligt har gett uttryck för sin vilja, eller ovilja, att donera, till exempel genom att registrera sig i donationsregistret, är saken klar. Problemen uppstår när så inte har skett. Sjukvården har då en skyldighet att utreda frågan, och i det läget kan den avlidnes närstående neka transplantation.
Redan i dag finns en presumtion för att organdonationer ska ske om inget tydlig pekar emot. Även om anhöriga enligt regeringens proposition fortfarande måste rådfrågas, innebär ett slopande av vetot att risken för oönskade transplantationer ökar.
Regeringen motiverar beslutet bland annat med att många svenskar vill donera. Men undersökningarna har ofta låg svarsfrekvens, ibland lägre än hälften. Därför är det svårt att vara säker på slutsatsen att en stor majoritet skulle tacka ja. Även om så vore fallet, är det inte rimligt att anta att specifika patienter delar majoritetens uppfattning.
Staten får inte ta sig rätten att avgöra människors åsikter. Men det är vad den skulle göra genom regeringens lagförslag. Om ingen tydlig vilja finns uttryckt är det lämpligast att en avliden persons närstående kan göra en slutgiltig bedömning. De som kände den döde bäst har troligen god uppfattning om hans eller hennes mening. De har även skäl att se till den avlidnes intressen, vilket ju inte är sjukvårdens uppgift.
Samtidigt bör mer göras för uppmuntra människor som vill donera att göra det. Att regeringen har tillsatt en utredning i det syftet är en god start. Men det bör ske utan att begränsa människors självbestämmande.
