Bespara oss fyrverkerierna, mister President!

"Ring, klocka, ring, i bistra nyårsnatten/mot rymdens norrskenssky och markens snö/det gamla året lägger sig att dö ..."

De klassiska raderna ur Tennysons dikt ger mig gåshud. När Margareta Krook reciterade dikten vid millennieskiftet darrade champagneglaset. "Ring ut, ring ut de tusen krigens år/ring in den tusenåra fredens rike!"

Men freden var säkert lika långt borta när Alfred Tennyson diktade sina rader, som den var när Margareta Krook reciterade dem i tv den millennienatten. Och bättre lär det inte bli framöver. Man kan väl säga att det nya årtusendet inte riktigt har visat framfötterna på den fronten än. Vår kontinent har sönderslitits av inre strider sedan urminnes tider. Sovjetunionens fall har givit Europa en unik chans till fred - och det verkar som om vi håller på att ta den chansen, peppar, peppar. Den man handlar med för man inte krig emot, heter det ju.

Men nu ska det bli krig igen - den 21 februari, är det sagt. En invasion som hittills har varit, men som givetvis inte kan förbli, en angelägenhet endast mellan USA och Irak. En sådan operation kommer att sätta hela världen i gungning.

Om något sådant ska ske vill jag se handfasta bevis på att Irak hotar omvärlden. Storbritanniens Jack Straw tycker inte att det som framkommit håller för att starta krig. Han borde väl ha tillgång till allt som finns i ämnet?

Det finns de som säger att George W:s främsta anledning för att invadera Irak är att det är en ersättning för att Usama bin Ladin - som givetvis förtjänar att infångas och dömas - fortfarande är på fri fot. Kopplingen mellan al-Qaida till skurkstaterna gjorde Bush tidigt. När det inte kunde bevisas riktade Washington in sig på massförstörelsevapen. Det senaste året har varit en enda lång skuggboxningsmatch mot verkliga eller inbillade terrorister i världen. Till och med Sverige har fått åthutningar för att vi skulle vara ett terrornäste. Vi blev kritiserade när den så kallade västeråskaparen släpptes. Sådant gör mig orolig.

"USA får kritik hur de än beter sig". Välanvända ord, speciellt i det borgerliga lägret, när någon opponerar sig mot USA:s hegemoni. För något annat kan man väl inte kalla det.

Måste vi i Europa känna en automatiskt nedärvd tacksamhet mot USA? En tacksamhet så stark att varje form av kritik kan förlamas av standardargument? Och vad är det där för argument, förresten? George W Bush är politiker, president dessutom. Han ska få kritik. Det är därför han sitter där han sitter. Det ingår i hans ämbete som president över världens mäktigaste demokratiska stat.

Irak styrs med tortyr och förtryck. Det är bättre för alla om världen blir av med Saddam Hussein. Men i längden är jag rädd för detta: Det finns många skurkstater i världen. Vad händer efter Irak?

Tennysons dikt får nog klinga ohörd ett bra tag till.