Beredskapen är inte god
Det nya coronaviruset är hittills en mycket begränsad företeelse i Sverige. I landet utanför Stockholm rör det sig inte ens om 100 personer som har påvisats smittade. Men att döma av nyhetsrapportering, samhällsdebatt och sociala medier är det en fullskalig kris som utspelar sig – dessutom förvärrad av inkompetent hantering från myndigheternas sida.
Den myndighet som har fått fungera som fokus för all oro och irritation är Folkhälsomyndigheten. Statsepidemiologen Anders Tegnell har utsatts för en skamlig vuxenmobbningskampanj.
Myndigheten påstås, utifrån mycket oklara motiv, mot bättre vetande tona ner riskerna för ett utbrott i Sverige och regelmässigt undvika att föreslå åtgärder som skulle vara rimliga och verkningsfulla. Myndighetens bedömningar förklaras av en snabbt växande skara hobbyepidemiologer vara väsentligt sämre än alla andra länders. Vilken modell som borde ersätta Folkhälsomyndighetens varierar – en del anser Israels, andra Singapores eller USA:s – men att blott Sverige svenska förutsättningar har är tydligen inte relevant.
I spåren av detta sviktar också samhällsinstitutioner. Att väntetiderna till 1177 ökar dramatiskt (i Stockholm med 700 procent) på grund av anstormning av coronasamtal kanske inte låter så allvarligt, men det innebär att människor med verkliga problem inte kommer fram på den väg som har anvisats dem. Det innebär också att tidbokning inte fungerar. Det innebär i sin tur ökat tryck på akutmottagningar (dyrt och onödigt) och att människor i högre grad söker sig till nätläkare (inte så dyrt men ingen vinst för vården heller).
Oroväckande är också rapporterna om att 1177-personal hotas av irriterade uppringare, antingen med att hängas ut i kvällspressen eller med att personligen hållas ansvariga för barns död.
Att samhällspåverkan kan bli så stor av en hälso- och säkerhetsrisk som är så liten jämfört med de hot om hybridkrig, ickelinjär krigföring och gråzonsproblematik som har diskuterats under senare är högst oroväckande. Om tilltron till myndigheters förnuft och välvilja krackelerar redan under hotet från coronaviruset, hur ska det då inte bli om en fientligt sinnad antagonist försöker undergräva samhällsfunktioner?
Några slutsatser om Sveriges beredskap vid en riktig kris kan redan dras. Det är inte samverkan mellan myndigheter eller tillgången på konserver som är den springande punkten, det är ”on demand”-logiken. När människor tar med sig konsumtionsmönster från film och musik till exempelvis sjukvården blir det ofrånkomligen en konflikt. Vården kan inte ge alla de besked de vill ha.
Denna konflikt fördjupas av en genomkommersiell nyhetsrapportering, som värderar en ogenomtänkt nysning högre än exempelvis MSB:s budskap om att det i nuläget inte finns någon anledning att bunkra matvaror. Och så naturligtvis digitaliseringen: en svensk myndighet är idag bara en aktör bland många – varje medborgare kan enkelt söka annan information som bättre motsvarar den egna ståndpunkten.
Det är naivt att tro att dessa mekanismer skulle försvinna om det tornade upp sig till en verklig kris. Det är också naivt att tro att antagonister som i någon framtid vill Sverige illa inte skulle studera hur samhället fungerar idag och identifiera svagheterna. Sveriges beredskap är kort sagt inte god.
