Barnens klimatångest är vuxenvärldens konstruktion
Är det förvånande att fler barn hör av sig till Bris med anledning av klimatångest? Inte särskilt. Vuxenvärlden har på flera olika sätt bidragit till denna nya form av psykisk ohälsa.
Det första är ett slarvigt användande av begreppet ångest i kombination med klimat, drivet av miljöorganisationers strävan att få upp sina frågor på agendan. När WWF har frågat svenskar om deras ”oro” över klimatförändring, rapporteras det i medier som att en stor del av svenskarna hyser klimatångest.
Det andra är att ungdomsprotesterna mot politikens påstådda handfallenhet har hejats på, trots att i verkligheten mycket stor politisk kraft har ägnats åt att ställa om samhälle och ekonomi. Detta återspeglas på ett tragiskt vis i samtalen till Bris. ”Teman i barns samtal till Bris som berör klimatoro är hopplöshet, rädsla, ångest och ilska. Här finns hos en del barn även en hög grad av panik i samtalen.”
Det tredje är att man har glömt bort att ungdomsåren är en formativ fas i människors liv, inte ett tillstånd då människor har en unik tillgång till sanningen eller förmåga att se tingens rätta proportioner. Tonåren är starkt sammankopplade med egoism och bristande förmåga att se bortom sig själv. Det förefaller därför riskabelt att som Bris slå fast att ”barns oro är i allra högsta grad befogad”.
Tvärtom noterar Bris själva att klimatångesten ofta hänger ihop med, och är ett uttryck för, redan existerande ångest och oro hos barn. ”Det kan också vara lättare att förklara sitt mående och sin oro med att det handlar om klimatet eftersom det är något som förenar många vilket kan göra att ett barn känner sig mindre ensam eller annorlunda med sina känslor. ”
Det fjärde är vuxenvärldens tendens att hänföra alla problem och utmaningar till just klimathotet. En torr sommar, skogsbränder, migration, coronavirusets utbredning – allt bevisar ett enda överhängande hot.
När motsatsen till befarade inträffar, att vattenförråden fylls på eller potatisen växer ovanligt bra, ignoreras det. Barn och ungdomar får på så vis med sig en skev bild av att precis allt är på väg åt fel håll. Att ”huset står i brand” är en absurt ensidig beskrivning av en värld där fler människor lever i fred och välstånd än vid något tidigare tillfälle i mänsklighetens historia.
Politiker har under senare år gärna knutit an till ungdomars klimatoro för att främja sina egna ståndpunkter. Beskrivningen från Bris visar hur cyniskt detta har varit. Bakom det slentrianmässiga talet om klimatångest finns ett reellt lidande som vuxenvärlden spär på hellre än att försöka avhjälpa.
