Bara elbilar sänker utsläppen
Satsa på bussar och tåg så låter folk bilarna stå! Det är ett vanligt resonemang som har fått allt större betydelse i och med att transportsektorns utsläpp av växthusgaser ska sänkas mycket kraftigt, med 70 procent fram till 2030. Tyvärr finns inget stöd för att lösningen fungerar.
Som transportforskaren Maria Bratt Börjesson belyser i en ny rapport från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle ökar alla former av resande samtidigt. Under 2010-talet ökade resandet i kollektivtrafiken kraftigt, men utan att biltrafiken minskade.
Varför är det så? Av två skäl: välståndet ökar och gör det möjligt att lägga mer pengar på resande, och en mer kunskapsintensiv och specialiserad ekonomi kräver allt fler transporter. De båda skälen hänger dessutom ihop: ”Den ökade tillgängligheten leder till att produktivitet och välstånd ökar, så att vi får än mer resurser till transporter. Och bättre transporter ökar tillgängligheten än mer. Spiralen är alltså självförstärkande över tid”, skriver Bratt Börjesson.
Mot denna bakgrund blir det lätt att förstå varför strävan efter minskat resande kommer att misslyckas. Både välstånd och specialisering är nämligen något samhället strävar efter. De stora arbetsmarknader som exempelvis Region Kalmar vill skapa, kommer inte bara att hållas samman av bussar och tåg utan också – och sannolikt än mer – av bilar.
Bratt Börjesson påpekar också hur samhällets satsningar på kollektivtrafik rentav kan innebära att utsläppsmålet blir mer avlägset. Förbättrade resmöjligheter leder snarare till mer resande än till överflyttning från bil. Åtgärder för att främja det transporteffektiva samhället leder på detta sätt åt motsatt håll, överkonsumtion.
En ytterligare ögonöppnare är jämförelsen mellan bussars och bilars energianvändning. Om man utgår från att en buss drar 44 liter diesel per 100 kilometer och det sitter, som det i genomsnitt gör, 11,4 personer på bussen drar den lika mycket bränsle per person som en modern bil med en person i. När bussar är fullsatta faller kalkylen ut på ett annat sätt – men trängsel på bussar framstår efter detta år inte längre som något eftersträvansvärt.
Det finns andra rimliga skäl att vilja satsa på kollektivtrafik: att minska trängseln i städer, till exempel, eller att göra resandet tillgängligt för personer som saknar bil. Men som lösning på frågan hur Sverige ska nå målen om utsläppsminskning håller det inte.
Vad håller? Höjd skatt på drivmedel skulle innebära att priset på koldioxid blir mycket högre i transportsektorn än i andra sektorer, vilket talar emot logiken i att minskningar ska ske där de kostar minst. Transportsektorn är redan den enda sektor som har ett eget utsläppsminskningsmål, trots att det för klimatets del är irrelevant varifrån utsläpp härrör.
Det enda alternativ som återstår är elektrifiering. Här är frågan vad statens uppgift ska vara. Är det, som nu, att subventionera bilarna? Knappast i längden. Marknaden bör kunna utveckla ständigt bättre och billigare elbilar. Vad bara staten kan göra, däremot, är att se till att förutsättningarna för att köra elektriskt finns: ett elnät längs vägnätet.
Ingen prognos tyder på att 70-procentsmålet kommer att kunna nås, eller det ännu mer ambitiösa nettonollutsläppsmålet till 2045. Enda chansen ligger i att ompröva de medel och metoder som används idag. Maria Bratt Börjessons rapport är en utmärkt utgångspunkt.
