Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Bannlys inte dem som sonat sina brott

Principen om brott och straff är alldeles grundläggande för ett moraliskt hållbart samhälle, men samma princip gör sig också bäst tillsammans med möjligheten till försoning.
Ne bis in idem. Man ska inte straffas två gånger för samma brott.
Ne bis in idem. Man ska inte straffas två gånger för samma brott.
Foto: Heiko Junge
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.

I sin bok ”Bannlyst” beskriver Selma Lagerlöf hur en man blir utstött ur sitt samhälle när det framkommer att han deltagit i en polarexpedition, vars deltagare drevs till kannibalism för att överleva. Endast när det uppdagas att han var oskyldig blir han förlåten – varpå han avlider av lycka.

Det är lätt att bli brännmärkt av sina tidigare misstag, till den grad att man senare förvägras en ny chans i livet – även om man sonat vad man gjort fel. Det problemet är större än enskilda kända eller offentliga personer som fångas i någon skandal. Det kan röra alla dem som nekas jobb för att de har en betalningsanmärkning, eller den brottsling som försöker bygga upp ett nytt, hederligt liv efter att ha avtjänat sitt straff.

Få saker upprör allmänheten så mycket som hyckleri, i synnerhet om hycklaren i fråga är en person som vanligtvis sitter på höga hästar eller åtminstone är någon som samhället förväntar sig bättre av. En politiker som inte lever i linje med sin förda politik, eller en präst som ertappas med ett allvarligt moraliskt felsteg. Exempel på bådadera finns i mångfald.

Handlingar får konsekvenser; brott ska straffas, och att grovt olämpligt beteende också får allvarliga följder är rimligt. Även i övrigt omtyckta personer kan hamna fel, och bör då också stå sitt kast; tanken att endast något slags stereotypa skurkar och tölpar skulle begå avskyvärda handlingar är en vanföreställning.

Det är samtidigt viktigt att det också finns vägar till förlåtelse och försoning, liksom möjligheter för den som sonat sina brott eller misstag att återintegreras i samhällets gemenskap – i den mån det är möjligt, rimligt, och säkert.

Förlåtelse är inte samma sak som att se mellan fingrarna.

Ett sådant förhållningssätt går inte emot tanken på rättskipning och rättvisa, och ska inte heller förväxlas med naivt daltande, eller underlåtenhet att bemöta brott eller tvivelaktig moral med allvar. I själva verket går dessa två principer hand i hand och är i förening med varandra nyttiga för det goda samhället. Det är en fara när den ena principen tillåts bli allenarådande på den andras bekostnad.

Förlåtelse är inte samma sak som att se mellan fingrarna, och innebär inte heller att förtroende är återuppbyggt; det kanske det aldrig blir igen. Ett nyligt exempel är den tidigare topp-politikern för Centerpartiet, Fredrik Federley, som lämnade politiken när det kom fram att han varit grovt omdömeslös i en privat relation.

Bara några månader efter skandalen meddelade han att han ville engagera sig i kyrkopolitiken, och kritiken lät inte vänta på sig: Är han inte ateist? Ska han redan göra politisk comeback? Han drog snabbt tillbaka sin kandidatur.

Men, folk kan förändras. En ateist kan bli kristen, och att Federley söker vägar för att göra bättring är i sig välkommet. Men mer lämpligt vore deltagande i den lokala församlingens gudstjänstliv och liknande, snarare än politiken. Att en person tids nog accepteras tillbaka i samhället innebär inte att den kan förvänta sig förtroendepositioner.

I Fjodor Dostojevskijs klassiker ”Brott och Straff” erkänner sig huvudpersonen skyldig till mord. Han får sitt straff: Både pinande samvetskval och flera års fängelse. Och när han tar ansvar för sina handlingar får han också, tids nog, förlåtelse och möjlighet till en moralisk förnyelse av sitt liv.

Den principen är fortfarande värdefull. Sonar man sina synder har man också försonats med samhället.

Läs mer