Både laptop och lederhosen
Kristdemokraterna tillsätter en arbetsgrupp för att se över landsbygdspolitiken, meddelades det under tisdagens pressträff med partiledaren Ebba Busch och partisekreteraren Peter Kullgren.
Gruppen kommer att ledas av partisekreteraren. Den knyter även till sig den tidigare LRF-styrelseledamoten och riksdagsmannen för Centerpartiet Staffan Danielsson, med rötter i bland annat Kalmar län, som efter 50 års medlemskap lämnade sitt parti tidigare i år under stor uppmärksamhet efter dess politiska vägval.
Att Kristdemokraterna vill profilera sig som ett parti som är lyhört för och tilltalar landsbygdsväljarna är välkommet. Där finns en nisch att fylla, inte minst i och med att Centerpartiet i allt högre grad har kommit att förknippas mer och mer med ung urban medelklass. Behovet av att partierna tar sig an frågor av värde på landsbygden och i småstäderna kvarstår.
Att det finns flera viktiga frågor på området står klart. Skogs- och jordbrukets villkor, polisnärvaron, infrastrukturen – för att nämna några.
Samtidigt är det viktigt att partiet i denna strävan inte tappar bort sina övriga väljare. Kristdemokraterna bör inte bli ett renodlat agrart parti. Man bör fortsatt värna de fria samhällssfärerna, den sociala marknadsekonomin, subsidiaritet med mera.
Även om det ofta talas om att partiet skulle ha sina kärnväljare bland småländska frikyrkliga har man starka fästen i urbana centrum som Uppsala eller Stockholm, med starka väljargrupper. I Danderyd fick man tio procent av rösterna förra riksdagsvalet, i Täby och Lidingö mer än åtta procent.
”Klyftan mellan stad och land bör inte förstärkas, utan överbryggas”
Ett ensidigt fokus på antingen stad eller land vore olyckligt, och riskerar spä på en stad-land-konflikt där populistiska synsätt på staden som dekadensens högborg och en plats för det elitistiska ”klägget” – för att använda den tidigare socialdemokratiske partiledare Håkan Juholts ord – vinner mark.
Det handlar snarare om att se bådas betydelse. Både stad och land behövs; hela Sverige behöver leva, som Busch påpekade under presentationen. Om ett ensidigt storstadsurbant perspektiv i politiken leder till att till exempel frågor om lantbrukets betydelse och glesbygdsproblematik glöms bort och förståelsen för andra levnadsförhållanden och värderingar minskar, kan ett agrart perspektiv snarare missa metropolernas roll som hubbar för ekonomisk tillväxt, innovationer och utveckling.
Kort sagt: klyftan mellan stad och land bör inte förstärkas, utan överbryggas.
Det kan ju för övrigt stilla påminnas att i en stad som Stockholm har ungefär halva befolkningen sin bakgrund utanför staden.
Ebba Busch har det senaste året rönt uppmärksamhet för ordet ”hjärtlandet”, som inte fallit alla i smaken och som många snarare förknippar med amerikaners tal om ”heartland”. Oavsett glosans språkliga status finns en poäng i lyfta de områden det gäller; men uttrycket i sig kan ge sken av att landsbygden skulle vara det ”riktiga” Sverige, kontra städerna. Något som förstärker bilden av stad och land i konflikt. Men stad och land hänger samman. Även städerna är del av det verklighetens Sverige som uttrycket försöker fånga in.
För att återknyta till Kristdemokraternas historia av kyrkligt engagerade väljare skulle man kanske kunna säga att staden bör ses mindre som ”Babylon, den stora skökan” och mer som ”Jerusalem, du högt belägna stad.”
Thomas Hermansson
