Avsättningshot i brist på politik
Till slut verkar det som att även oppositionen har insett att det inte är upp till en statsminister att avsätta ett riksdagsutskotts ordförande. Nu har oppositionen i stället bestämt sig för att vid justitieutskottets nästa sammanträde kräva en omröstning om ordförandeposten, som innehas av sverigedemokraten Richard Jomshof.
En manöver som förvisso bara kan fungera om någon ur majoriteten röstar med oppositionen.
Argumentet man använder för att rättfärdiga detta det hela är att Jomshof, med Ardalan Shekarabis (S) ord, ”äventyrar Sveriges säkerhet”. Men nog får man säga att oppositionen här går till överdrifter. Det är inte Jomshofs omdömeslösa och vulgära twittrande som har fått islamister och muslimska stater världen över att vredgas över svensk yttrandefrihet, utan koranbränningarna. Var är oppositionens motsvarande upprördhet över det riktigt upprörande i sammanhanget, hoten och hatet mot Sverige och yttrandefriheten?
Det är förvisso lätt att föreställa sig att Moderaterna hade kunnat göra något liknande om rollerna var utbytta; gå till angrepp mot en S-ledd regering för något ogenomtänkt utspel från en miljöpartistisk frifräsare. Men sådant är inte skäl nog att äventyra den politiska stabiliteten i samband med en internationell kris.
”Att just Jomshof tillsattes var redan från första början problematiskt.”
Faktum är att oppositionen nu inte bara ägnar sig åt inrikespolitiskt käbbel, utan man står i begrepp att rucka på riksdagens praxis. Tillsättningen av justitieutskottsordförande är baserad på den överenskommelse som alla partier deltagit i, vilket resulterat i att samtliga riksdagspartier har åtminstone någon ordförandepost i ett riksdagsutskott. Om således justitieutskottet nu väljer att försöka avsätta sin ordförande, ja, då sätts hela överenskommelsen i gungning. Vad är det då som hindrar riksdagens Tidömajoritet från att avsätta samtliga oppositionens utskottsordföranden? Rent mandatmässigt har de den möjligheten.
Att just Jomshof tillsattes var redan från första början problematiskt. Även inom Sverigedemokraterna jäser missnöjet med honom. Men nu är han vald, och posten tillföll Sverigedemokraterna med oppositionens goda minne.
Sammantaget framstår det hela mer som ett politiskt spel, en metod för oppositionen att framstå som att den ”gör något” i det svåra säkerhetsläget. Oppositionen har varit mer eller mindre osynlig hela sommaren när det stormat som värst. Partierna är fullt medvetna om att de i sakfrågan inte kan göra så mycket annorlunda än regeringen. Allt som då återstår för att framstå som handlingskraftig är att ägna sig åt dessa fasoner. Ett beteende som dock stjälper mer än det hjälper.
