Annons

Även svenskar utgör det globala kapitalet

Bostadspolitiken är inte så spännande som dokumentär gör gällande.
Ledare • Publicerad 16 januari 2020
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.
Trycks fattiga ut från storstadsområden i Sverige? I dokumentären Push hävdas detta.
Trycks fattiga ut från storstadsområden i Sverige? I dokumentären Push hävdas detta.Foto: Skärmavbild

Ansiktslösa skurkar som härjar över hela världen med oinskränkt makt. Oskyldiga människor som drabbas. Och så en ensam hjälte, som gör motstånd mot de rådande orättvisorna. Sådan är berättelsen om den globala bostadsmarknaden som filmaren Fredrik Gertten förmedlar i dokumentären Push, som nu visas på SVT.

Det är, tack vare den traditionella dramaturgin, en spännande berättelse. Den är tyvärr också missvisande. Hyresgästers klagomål på eftersatt underhåll görs till bevis på det globala kapitalets uselhet, som om det inte finns enskilda personer eller kommunala bolag som låter fastigheter förfalla. Tragedin med branden i Grenfell Tower i London sätts upp på storkapitalets konto, trots att fastigheten ägs av motsvarande allmännyttan.

Annons

Och när filmen ska skildra svenska förhållanden blir det direkt fel. Utländskt ägande av svenska hyresbostäder misstänkliggörs på synnerligen lösa grunder. Det antyds att de har satt i system att ge sina kunder dålig service för att få dem att flytta, varpå bolagen i nästa steg kan överrenovera lägenheterna och hyra ut dem 50 procent dyrare.

Problemet med denna bild är inte enbart att den aktör som pekas ut i dokumentären sedan dess har lämnat den svenska marknaden. Det är också att tittaren får en felaktig uppfattning om varför fenomenet. Det är inte så att Sverige mot bättre vetande har kastat ett ypperligt fungerande system över bord och ”sålt ut” tillgångar till oseriösa aktörer. Det är snarare så att det svenska systemet, med dess starka fokus på att hålla hyresökningar nere, har gjort att vissa bolag helt enkelt inte har mäktat med ägandet.

Att utländska aktörer som har i uppdrag att få människors pensionskapital att växa sneglar mot den svenska bostadsmarknaden är heller inte så konstigt. Här finns hela områden som har dömts ut, som ingen riktigt vill investera i trots att potentialen egentligen är stor. Det är en underprissatt tillgång som om den förvaltas rätt kan öka betydligt i värde.

På samma sätt sneglar svenska aktörer mot andra marknader. Till exempel är Heimstaden Bostad, där Alecta är storägare, numera den största privata ägaren av bostadsfastigheter i Tjeckien. Alecta som tar hand om tjänstepensionen för 2,5 miljoner människor i Sverige investerade nyligen över sex miljarder i fastighetsbolagets europeiska expansion, i förhoppningen att denna investering kommer att skapa god avkastning för spararna på lång sikt. Var fjärde svensk kan här se sig i spegeln och betrakta det ansiktslösa kapitalet.

Att utländska aktörer skulle kunna bete sig hur som helst i Sverige är också en missuppfattning. De har att följa samma regler för hyressättning och konsumentskydd som alla andra. Att låta missförhållanden i andra länder prägla uppfattningar om problem och utmaningar i Sverige är sämsta tänkbara utgångspunkt.

Slutligen: är det, som Push gör gällande, så att fattiga ”trycks ut ur städerna”? Under januari-september ökade Stockholms stads befolkning med 10 500 personer. 75 procent av ökningen berodde på nettoinvandring från utlandet. Göteborgs stad ökade med 6 500 personer, till 82 procent beroende på nettoinvandring från utlandet. Stormalmö ökade med 8 800 personer, en ökning som till 59 procent berodde på positivt flyttnetto gentemot utlandet. Gissningsvis är inslaget av ryska oligarker i dessa flyttströmmar högst begränsat.

Daniel BrawSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons