Även i krisen lyder polisen under lagen
Demonstrationerna i svenska städer mot polisvåldet i USA har med rätta väckt bestörtning. Omdömet hos tusentals verkar ha slagit slint när den fysiska distanseringen förbyts i trängsel och våldsamheter.
Bestörtningen går dock för långt när den landar i att demonstrationerna aldrig borde ha tillåtits. Polisen kan inte neka demonstrationer utan stöd i lag. Skulle polisen säga nej på otillräckliga grunder, skulle beslutet ändå kunna upphävas av domstol. Det skulle ha sett särskilt märkligt ut att neka demonstrationer mot polisiärt maktmissbruk, även om deras relevans för svensk del är obefintlig.
Polisen kan inte heller bygga beslut på spekulationer om vilken typ av demonstrationer som skulle kunna tänkas samla fler än tillåtna 50 personer. Black lives matter-demonstrationer och demonstrationer mot politiseringen av det statliga utredningsväsendet (om någon skulle vilja anordna sådana) ska bedömas lika.
Man kan tycka att det är stelbent men så blir det gärna i en rättsstat där den offentliga makten utövas under lagarna.
Att döma av bildmaterialet är samtliga deltagande i den senaste veckans demonstrationer i en ålder då de kan ta till sig Folkhälsomyndighetens råd. Polisen kan inte axla någon av de deltagandes ansvar. Arrangörerna har ansvar för att demonstrationerna håller sig innanför tillåtna ramar. Våldsverkarna, inte polisen, bär skulden när manifestationerna spårar ur.
Och det stora flertalet, de allmänt nyfikna, bär ansvaret för att risken för smittspridning sköt i höjden samtidigt som mängden skapade en miljö där ligister kunde gömma sig.