Även avgången vittnar om strategi
Förhandlare och strateg är några av de mest frekventa orden som använts för att beskriva Stefan Löfven. Trots att han har en högermajoritet emot sig i riksdagen så har han lyckats med det politiska konststycket att överleva kriser och nederlag. Söndagens besked från Stefan Löfven om att han under hösten avgår som partiledare för socialdemokraterna och som statsminister har också en strategisk underton. Löfven har tidigare utlovat att han skulle avgå om riksdagen antar en oppositionsbudget från M+KD+ L.
Nu slipper han ligga sömnlös över den kommande budgetomröstningen. För en efterträdare blir ett motsvarande nederlag inte lika besvärligt, någon utfästelse om avgång finns ju inte. Att en regering styr landet på en oppositionsbudget borde vara omöjligt, men i höst kan det alltså bli tredje gången gillt. En märklig normalitet alltså.
Stefan Löfven inledde sin resa som S-ordförande med högre ambitioner. Hans gärning måste också bedömas utifrån hur det socialdemokratiska partiet hade utvecklats under företrädarna Mona Sahlin och Håkan Juholt. Sahlin hade inspirerats av identitetspolitik och maktkritik och tonade ned traditionella frågor som välfärd och sysselsättning. Håkan Juholt inledde en rejäl vänstersväng.
Stefan Löfvens tidiga besked om industrikansler, innovationskatapulter och dialog med näringslivet hånades inledningsvis, men de vittnade om en återgång till den socialdemokratiska linje som kan beskrivas i termer av industri, tillväxt och välfärd.
Denna linje kom dock aldrig riktigt att fullt ut realiseras. I frågor som brott, migration och ordning i skolan har den socialdemokratiska partivänstern visserligen marginaliserats. Efter att Margot Wallström lämnat regeringen tonades också den mer radikala utrikespolitiken ned.
Löfvens val av Miljöpartiet som samarbetspartner blockerade dock både industri- och skogspolitik. Den inledande offensiva strategin i fråga om näringspolitik och sysselsättning blev efterhand allt mer defensiv. Regeringarna har aldrig förknippats med något stort projekt eller med något särskilt tema.
”Regeringen Löfven kommer möjligen minnas för dess Coronahantering, men knappast för någon politisk reform värd namnet.”
Regeringen Löfven kommer möjligen minnas för dess coronahantering, men knappast för någon politisk reform värd namnet.
Det har varit mycket strategi. Lite ideologi.
Förhandlandet och taktiserande har också fått olyckliga konsekvenser. Med motiveringarna för januariöverenskommelsen följde ett försämrat politiskt klimat som försvårat samarbete i riksdagen. Ena stunden har moderater och kristdemokrater brunsmetats, andra stunden har ”förhandlaren” ifrågasatt varför breda politiska överenskommelser lyser med sin frånvaro.
Januariöverenskommelsen baserades även på att Socialdemokraterna för att behålla makten skulle driva en politik som partiet inte tror på. Det har alienerat socialdemokrater och stärkt partiets vänsterflygel. S-kongressen har omfattande krav på skattehöjningar att ta ställning till. Konflikter inom partier brukar också förstärkas när opinionskurvorna pekar nedåt. Socialdemokraterna är en koalition av konstellationer som under politiska kriser tenderar att dra åt olika håll.
Möjligen kan villkor från partiets vänsterfalang bli mindre ultimativa med hänsyn till att en ny ledares ställning inte ska försvagas inför en valrörelse som avgörs av mittenväljare. Med en ny ledare finns alltid förhoppningarna om en nystart, om att den nya ledaren ska förknippas med framtiden och inte personifiera tidigare impopulära kompromisser.
Visst hör strategi och taktik till politikens väsen. Men framlyftandet av förhandling och strategi som personliga egenskaper vittnade också om att idéernas betydelse tonades ned. Och där finns en förklaring till Löfvenregeringarnas tillkortakommanden.
MARTIN TUNSTRÖM
