Att välja sina strider
En metafor för detta sätt att tänka är att spela schack. Att inte smälla på allt som är möjligt att ta, utan gradvis arbeta sig fram till ett läge där kungen kan ställas matt.
Hur bör då en politisk rörelse välja rätt strid?
Det första som måste avgöras är vad som är det viktiga och centrala i samhällsutvecklingen.
Ser vi till läget just nu är det förvisso viktigt att rida ut pandemistormen, fixa det där med vaccineringen, fundera över den långsiktiga politiken för vård och omsorg, samt hur relationen mellan staten och regionerna ska se ut i krislägen.
Skälet till att detta är centralt är att det handlar om medborgarnas förtroende för ”samhällskontraktet”. I Sverige går det ut på att vi lämnar ifrån oss en stor del av det vi tjänar, för att i gengäld få hjälp av välfärdsstaten på livets alla centrala områden.
Om den kopplingen går förlorad, då går också en grundmekanism i folkhemmet förlorat.
Men här kommer den andra frågan som måste besvaras – finns det oförsonliga politiska motsättningar om detta samhällskontrakt?
Svaret är nej. Det finns en mycket stor uppslutning kring den svenska välfärdsmodellen. Det finns förvisso stora ideologiska skillnader i synen på hur utformningen ska se ut, men grundföreställningen, att staten har ett grundläggande ansvar för medborgarnas välfärd, från vaggan till graven, där råder stor enighet.
Visst, när exempelvis moderaterna skruvar på välfärdsstaten är det för att trygga näringslivets möjligheter att verka inom det skattefinansierade systemet. Och gradvis öka marknadsaktörernas inflytande.
Men det är inte konstigare än att arbetarrörelsen har som långsiktigt syfte att med välfärdssystemet som instrument skapa en social demokrati som upphäver klassamhället. Med offentlig välfärd ska medborgarna växa in i socialismen.
Dock har ingen av dessa partier möjlighet att driva sina ideologiska projekt på ett sätt som äventyrar medborgarnas förväntningar om att få de välfärdsleveranser de betalar för.
De ideologiska visionerna i svensk politik är effektivt inlåsta av ett etablerat välfärdssystem med stark folklig förankring.
Varje gång dessa partier begått ideologiskt motiverade överdrifter har de fått på tafsen av väljarna.
Hur är det då med demokratin? Visar inte utvecklingen de senaste åren att det öppna samhället – som vi uppfattar det – hotas av populismen? Att rättsstat, parlamentarism och frihet inskränks av auktoritära krafter?
Här måste vi tyvärr medge att molnen ser rätt oroande ut.
Problemet är inte att demokratin hotas av en diktatur, utan snarare är det som växer fram ett auktoritärt folkstyre. Det bärs fram av ett starkt ledarskap som använder de missnöjdas vrede för att tvinga fram de övrigas lydnad via en allt mer mäktig stat.
Det är en slags revolution som använder demokratin för att reformera denna till något annat än vad som förtjänar att kallas ett ”öppet samhälle”.
Demokratin hotas av demokraturen. Och det är den strid vi sannolikt har att prioritera framöver.
Fil dr Stig-Björn Ljunggren är politisk chefredaktör för Sydöstran (S)
