unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  3. E-tidning
  4. Söksearch
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Återvändsgränd för transportpolitiken

Det är inte mycket som hänger ihop i transportpolitiken. Målet om 70 procent lägre koldioxidutsläpp år 2030 hänger inte ihop med några medel för att komma dit, än mindre med politiken för utsläppsminskning på andra områden.
Elvägar diskuteras, men kan bara bli ett komplement.
Elvägar diskuteras, men kan bara bli ett komplement.
Foto: Scania
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.

Målet att använda mer biodrivmedel hänger inte ihop med vetskapen om de inte på långa vägar räcker. Och målet att elektrifiera mer trafik åtföljs inte av någon omvärdering av energipolitiken.

Men onekligen är det ett spännande tid i transportsektorn, vilket framgår på Transportforum i Linköping. Det är nu mindre än tio år tills ett mycket tufft satt mål ska vara uppnått. Samtidigt kommer en lösning som för tio år betraktades som hokuspokus eller science fiction, så kallade elvägar, under året att börja användas i kommersiell drift på Gotland. Inom en ganska snar framtid kommer det att behöva avgöras om det är denna teknik eller någon annan som ska användas för att få ner utsläppen från tunga transporter.

Erfarenheten av elvägar visar att det är fullt möjligt att införa. Beräkningar – låt vara med stora osäkerhetsfaktorer – visar att det skulle kunna vara företagsekonomiskt möjligt och ett samhällsekonomiskt rimligt sätt att sänka utsläppen. När det gäller tekniken är Sverige ett pionjärland.

När det gäller politiken går det inte att säga det samma. Hittills är det bara Liberalerna och Moderaterna som med någon tydlighet har ställt sig bakom elvägarna.

Vad övriga partier vill göra för att sänka utsläppen till de nivåer som de folkvalda själva har bestämt är ännu oklart. I december konstaterade Konjunkturinstitutet att den befintliga politiken är långtifrån tillräcklig.

Men man kan vara säker på två saker: det kommer att bli dyrt, och det kommer inte att bli perfekt. Elvägar, där laddningen av fordonen sker under rörelse, är en gigantisk investering i storleksordningen 35-50 miljarder kronor och kommer dessutom att ställa stora krav på företagare. Samtidigt beskrivs de av Trafikverket som ett ”komplement”. Överflyttningen av gods till tåg och sjöfart som man ofta hoppas på, och som bland annat ska åstadkommas genom den enorma investeringen i höghastighetsbanor, är inte alltid rationell. Och att det totala transportbehovet skulle minska är inte sannolikt.

Utöver allt detta ska den svenska transportsektorn konkurrera med företag från andra länder, som inte styrs mot samma mål. Politiker kan möjligen få skämmas om utsläppsmålen inte nås, men det är enskilda näringsidkare som under tiden får ta de ekonomiska konsekvenserna och av att målen sattes och riskerna för att de ska uppnås.

Om de stora transportfrågorna ännu kan uppfattas som lite för abstrakta och strategiska, kommer en mer trängande sådan att avgöras under året. Den gäller biodrivmedlens skatteundantag, som EU-kommissionen vill avskaffa eftersom det anses strida mot statsstödsregler. Skulle så verkligen ske blir den svenska kollektivtrafiken med buss antingen väldigt mycket dyrare, eller också får man återgå till att köra på fossil diesel. Om biodrivmedel inte längre blir ett realistiskt krav att ställa i upphandlingar, blir frågan vad som ska krävas istället – och vem som ska betala för det.