Återvandring inget alexanderhugg

Frågan om återvandring är känslig, och har blivit än mer infekterad på grund av begreppsförvirring. Många tycks betrakta återvandring som liktydigt med deportering eller utvisning. Saken blir inte bättre av att radikala populister och högerextrema ser på återvandring som ett verktyg för att göra Sverige etniskt homogent.

Det är förmodligen också anledningen till varför en del, som migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M), ibland talar om ”frivillig återvandring”. Ett uttryck som gör saken tydligare, men som borde vara onödigt. Det ligger i själva begreppet återvandring att det ska vara frivilligt.

Faktum är att återvandring är en mänsklig rättighet enligt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Mer specifikt handlar det om människor som flytt sina hemländer. Många flyktingar eller asylsökande längtar i själ och hjärta tillbaka till sitt eget land, sitt hem, sina sociala sammanhang och släktingar – sina rötter helt enkelt – och drömmer om att kunna återvända när eller om så blir möjligt.

Det är något som de flesta borde kunna ha förståelse för; oavsett om man är uppvuxen i Målilla eller Ma'loula får man lätt en särskild förkärlek för och längtan till ”marken, stenarna där barn jag lekt” för att låna Verner von Heidenstams berömda ord.

Att erkänna och respektera denna djupt mänskliga längtan är en human hållning.

Men det är inte säkert att alla som vill återvända till sitt hemland – återvandra – har de ekonomiska musklerna eller andra resurser som behövs för genomföra en sådan flytt. Andra kan ha hunnit rota sig i Sverige, bilda familj och har kanske också ett bohag man ogärna vill skiljas från av praktiska, emotionella eller andra anledningar.

Det finns med andra ord flera anledningar som förklarar varför Sverige sedan 1984 ger ett stöd till den som vill återvandra, förutsatt att den som ansöker om bidraget uppfyller ett antal kriterier.

Nog kan det finnas skäl att uppdatera detta system för den situation som råder i dag, nästan fyrtio år senare. Att ge bättre information och höja det ekonomiska stödet till den som vill återvandra framstår som rimligt.

Mer problematiskt blir det med ansatsen att aktivt uppmuntra invandrare att återvandra, även om motivet är komma tillrätta med integrationsproblematiken.

Utredningen har fått i uppdrag att göra en översyn av incitamentstrukturerna för återvandring och att se över hur återvandringen ”kraftigt” kan stimuleras och öka. Här måste ett ledord verkligen vara frivillighet så att incitament och uppmuntran inte i praktiken blir eller uppfattas vara tvingande.

Kanske tål saken att jämföras med de svenska Amerikafararna. Ungefär en femtedel återvände tids nog till Sverige. Orsaken var främst att den ekonomiska och sociala situationen i Sverige hade förändrats. Men ändå stannade majoriteten kvar i USA – och integrerades.

Den som vill återvandra förtjänar respekt och stöd. Men lösningen på dålig integration ligger framförallt i att den som kommit till Sverige lär sig språket, tar ett hederligt jobb, och anammar eller åtminstone respekterar grundläggande västerländska värderingar.