Under Kalla Kriget var doktrinen ett politiskt fundament. Beskrivningen av landets säkerhetspolitiska linje förändrades efter Berlinmurens fall en gång per decennium och då efter särskilda överläggningar och i bred politisk enighet.

Beskrivningen av den säkerhetspolitiska linjen består egentligen av två delar:

1. Vad linjen innehållsligt är, till exempel att Sverige inte är med i en militär allians.

2. Hur linjen beskrivs, det vill säga hur vi berättar om och uttrycker säkerhetspolitiken.

Ändras något av dessa led, så förändras Sveriges säkerhetspolitiska linje.

Säkerhetspolitiken är de ord med vilka den beskrivs. Det är därför regeringar historiskt har använt exakt den gällande formuleringen intill dess att en ny formulering brett har beslutats.

Förändringar i beskrivningen av den säkerhetspolitiska linjen behöver förklaras, eftersom de förutsätts ske med ett tydligt syfte. Anledningen är att omvärlden ser och tolkar varje ord i en justerad beskrivning. Hur den säkerhetspolitiska linjen uppfattas av andra länder avgör ju om den fungerar väl för Sveriges säkerhet. Den måste vara trovärdig och förutsägbar både för landets invånare och andra länder.

Förändringar i beskrivningen av landets säkerhetspolitiska linje har historiskt hanterats i särskild ordning. Partierna har i decennier samtalat med breda överenskommelser som resultat.

2002 års linje hanterades av Anna Lindh genom särskilda partisamtal och resultatet redovisades och förklarades för riksdagen i Utrikesdeklarationen.

2009 år solidaritetsförklaring hanterades genom förslag från Försvarsberedningen och redovisades för riksdagen i försvarspropositionen 2009.

Regeringen ansvarar för landets utrikes- och säkerhetspolitik. Men när det gäller säkerhetspolitiken behöver besluten också ha bred politisk acceptans.

Just nu råder oenighet i riksdagen både om innehållet i den säkerhetspolitiska linjen och hur den ska hanteras. I sak står riksdagsmajoritetens vilja - ”möjlighet till framtida Nato-medlemskap på samma sätt som Finland” - mot regeringens - ”den militära alliansfriheten tjänar oss väl”. I form står partiers begäran om breda partisamtal emot regeringens avfärdande av partisamtal.

Det är en olycklig och unik situation att den beskrivning av den säkerhetspolitiska linjen som regeringen använder inte har en majoritet bakom sig. En förklaring är att den beskrivningen inte har tillkommit efter breda partiöverläggningar och heller inte förklarats.

Men så här behöver det inte vara. Oavsett hur partierna vill att doktrinen ska se ut finns anledning att bevara traditionen av breda överläggningar och överenskommelser. I dessa får den kommande linjen diskuteras, utformas och hanteras. När överläggningarna är klara får resultatet, beskrivningen av den säkerhetspolitiska linjen, förklaras för medborgarna och för andra länder.

Det är nödvändigt att beskrivningen av Sveriges säkerhetspolitiska linje har brett stöd.