Åt vänster med Magdalena Andersson
Partiledardiskussionen inom socialdemokraterna – eller i vart fall den mediala bilden av diskussionen - känns som en gammal repris. Fokus är åter på kön – vilket är nedlåtande mot de kvinnor som har tillräcklig kompetens och erfarenhet för att axla ordförandeskapet. Och avfärdandet av en öppnare process speglar hur den politiska självbilden av att vara ett folkrörelseparti överlevt. Kandidaterna ses inte som bärare av idéer eller hemmahörande i olika delar av arbetarrörelsen, deras personliga profiler anses tämligen oviktig eftersom de ska verkställa den politik som medlemmarna via kongressen fattar beslut om. Det är en tämligen nostalgisk syn på partikongressen som förbiser att en ordförande samtidigt ska driva politiken och organisationen framåt. Kongressbeslut är dessutom kompromisser som vanligen är tolkningsbara.
Med denna strategi får inte någon bredare ideologisk debatt inom socialdemokratin luft under vingarna inför ett partiledarskifte.
”Även de medialt utsedda kandidaternas ovilja att deklarera om de ställer upp eller inte känns igen.”
Även de medialt utsedda kandidaternas ovilja att deklarera om de ställer upp eller inte känns igen. I denna teater är dock ett icke nekande svar att betrakta som ett ja. Få tolkar därför finansminister Magdalena Anderssons besked på onsdagen på annat sätt än att hon vill efterträda Stefan Löfven som statsminister.
Magdalena Andersson har en annorlunda bakgrund än traditionella S-partiledare. Riksdagserfarenhet saknas, men hon har både varit statssekreterare och överdirektör på Skatteverket. Bakgrunden som student på Handelshögskolan kan användas för att tilltala mittenväljare som värdesätter budgetdisciplin och stabilitet.
Men om något ska ge en indikation åt vilket håll Magdalena Andersson själv vill föra sitt parti är det den fördelningspolitiska rapport som presenterades i början av sommaren med Andersson som ordförande. Bortsett från förslaget om att höja skatten på privat sparande -ISK- uppmärksammades inte radikaliteten i förslagen till höstens kongress.
Föräldraförsäkringen ska kvoteras helt. Går förslagen igenom om pensionssystemet faller den breda pensionsuppgörelsen i riksdagen. Pensionstillägget ska höjas och fördelningsinslaget i systemet som redan i dag är stort ska stärkas betydligt.
På bostadspolitikens område ska statens makt utökas. Kommuner ska åläggas av staten att bygga hyresrätter- och den som inte lyder rådet ska bestraffas. Det är lika med en konflikt mellan M-kommuner i storstadsområden och en eventuell socialdemokratisk regering.
Det är möjligt att Magdalena Andersson via förslagen i rapporten kan navigera sig fram till partiledarposten. Fackföreningsrörelsens företrädare och de mer radikala sidoorganisationerna kan därmed inte avfärda henne som tillhörande partiets handelshöger.
Men om den vänstergir som identifieras i underlaget applåderas av de mest ideologiska medlemmarna – kongressombuden – så riskerar den att skrämma bort de mittenväljare som vanligen avgör svenska val.
Martin Tunström
