Arkitektur med levande rötter
Det är inte alla politiska frågor som så gärna bjuder in till engagerade debatter i bredare lager som byggnation, i synnerhet frågan om den arkitektoniska stilen.
Något som märks i en stad som Kalmar, ett exempel på den komplicerade situation det innebär när man har att vårda ett rikt och värdefullt historiskt arv samtidigt som det finns ett genuint behov av att växa.
Ej förvånande kretsar debatten ofta kring estetiska värden. Den estetiska aspekten påverkar många. Det krävs ingen examen för att en medborgare ska ha en åsikt om design. Vid bygget av, säg, ett nytt hotell berörs fler lokala invånare av byggnadens utseende än av de rent tekniska detaljerna.
Det är anmärkningsvärt att svensk nyproduktion domineras av nymodernistiska uttryck trots att medborgare tenderar att föredra traditionell arkitektur. Något som Henrik Hågemark på statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet har kallat för ett demokratiskt underskott i den urbana utvecklingen.
Hågemark har i en uppsats på temat uppmärksammat hur politiker – med Lunds kommun som empiriskt exempel – ogärna vill ”lägga sig i” stilfrågorna och att det inom arkitektkåren kan förekomma en oförståelse gentemot medborgares arkitektoniska preferenser.
”Sådana historievärnande perspektiv har länge setts ned på som något bakåtsträvande, och uppskattning för dekor har förkastats som dekadent.”
Som en frisk västanvind var det således att ta del av beskedet att Socialdemokraterna – av alla partier – i Göteborg som nyligen tog över det kommunala styret i staden nu vill att man i stadsutvecklingen ska undvika modernistisk arkitektur och i stället premiera arkitektur som gör medborgarna glada. En respons på att göteborgarna tycker att för mycket av nybyggnationen hittills har varit för ful.
Som Sveriges fönster mot Västeuropa – där den klassiska traditionen är mer levande – med den historiska öppenheten mot Nederländerna och Skottland är det kanske inte helt förvånande att det är i just Göteborg som en sådan politisk renässans för klassisk arkitektur ger sig till känna.
Inom politiken har sådana perspektiv ofta snarare lyfts av moderata krafter; ett uttryck för den ådra som på sin tid också kom till uttryck hos partiets dåvarande partiledare Gösta Bohman och hans folkkära kritik mot rivningsvågen i svenska städer – då trähus ersattes av betong och det moderna samhället skulle byggas på det gamlas ruiner.
Inför valrörelsen föreslog också Moderaternas bostadspolitiske talesperson att Sveriges riksarkitekt borde lägga förslag på hur större hänsyn kan tas till medborgarnas preferenser.
Sådana historievärnande perspektiv har länge setts ned på som något bakåtsträvande, och uppskattning för dekor har förkastats som dekadent. Engagemang för saken har paradoxalt nog uppfattats som både elitistiskt och populistiskt. Att en respekt för det historiska nu även börjar anammas på vänstersidan av politiken är en intressant och minst sagt välkommen förändring.
