Är Sveriges Radio ett parti?
Sveriges Television kallar sig ”fri television”. Senast med reklam att den varken är ”höger eller vänster”. Hm. Vi får väl se om det blir något faktaprogram av typ ”Uppdrag förvanskning” ett par veckor före valdagen.
Ett inslag i varje valrörelse brukar vara de med trumpetfanfarer inledda påannonseringarna i radio om kommande valprogram. Det är som om hela nationen mobiliseras i något halvkrigiskt jippo.
Sveriges Fria Radio och Television skulle kunna göra en bättre insats i folkbildningens tjänst genom att låta alla som ansvarar för valprogrammen alltid skilja mellan några saker som ofta blandas ihop. Det skulle främja ”saklighet och opartiskhet”, som det står i radiolagen.
Det första är att staten inte är lika med samhället. Samhället består inte bara av stat, landsting och kommuner utan också av företag, föreningar, familjer och enskilda individer. När någon vill att ”samhället ska förbättra”, så menas ofta att staten eller kommunerna ska göra något. Men gör inte företag som till exempel Ikea samhället bättre? Och familjer som uppfostrar barn – förbättrar inte familjerna samhället?
Om samhällsförbättringar alltid uppfattas som resultat av politiska åtgärder, då ökar skatter och lagar oavbrutet.
Lika ofta kan man höra att ”X-partiet vill satsa”, till exempel på idrotten eller pensionärerna. Vad som menas är inte alls att X-partiet vill ta av sina medlemsavgifter och ge till idrotten eller pensionärerna. Utan X-partiet vill att skattebetalarna ska bekosta denna ”satsning”.
Det var för övrigt länge sedan som medlemsavgifter var en viktig intäkt för partierna. I dag går partierna på statsbidrag.
Det är en intressant utveckling. På 1950-talet tog debatten fart om att avskaffa statskyrkosystemet i Sverige. Då var skatternas andel av ekonomin omkring 20 procent. Femtio år senare är andelen 50 procent och Svenska kyrkan är skild från staten. Fast egentligen blev det ingen skilsmässa utan månggifte.
Inte bara kristna samfund får statsbidrag, utan också andra – och inte bara religiösa organisationer. Många folkrörelser i Sverige får stöd även av skattebetalare som inte är med i rörelsen.
Om valrörelsen hela tiden ska cirkla kring ”samhället” när det är staten som avses, och ”satsningar”, när det aldrig är den godhjärtade frivilliga insatsen som eftersträvas – då medverkar Sveriges Fria Radio och Television till att befästa en omedveten närmast totalpolitiserad bild av samhällsutvecklingen.
Ett tecken på detta är naturligtvis hur svårt det är att ifrågasätta ett statsbidrag. Det uppfattas som en attack mot den som skulle få bidraget. All principdiskussion blir omöjlig.
Och så är det i högskattestaten. De allra flesta betalar så mycket skatt att ska en extra aktivitet bli möjlig, då krävs ofta – ja, just det, en ”satsning”. En ”fri television” bör peka på alternativet, när någon föreslår en ”satsning”.
Extra beklämmande är kanske när vallöftena gäller ”satsningar” på småföretagare. Om någon fått lida av missriktad omtänksamhet och politiskt förmynderi är det den självständiga egna företagaren, som omväxlande hjälteförklaras och misstänkliggörs. Om alla företagare beskattas och en del får tillbaka pengarna som bidrag – då kallas det ”satsning”.
Sveriges Fria Radio och Television utgår alltför ofta ifrån att politikernas roll är att styra och ställa istället för att ge frihet under ansvar. Den åsikten kan ett parti ha, men bör inte vara självklar och enda utgångspunkt för en verksamhet som står för saklighet och opartiskhet.
Carl-Johan Westholm
Fil dr och företagare