Är det ”vi för alla, ingen för oss” som gäller nu i säkerhetspolitiken?

Den stridbare generalen Carl Björeman har utkommit med sina memoarer, ”Soldat och general under det kalla kriget ” (Svenskt Militärhistoriskt bibliotek 2005). En mycket läsvärd bok, inte minst genom stundtals skarp kritik av den politiska och högsta militära ledningen.

Björemans huvudtes är att vi alltsedan slutet av 1940-talet saknade en konsistent strategi för krig. Därmed fanns ingen fast grund för utvecklingen av försvaret, som i stället kom att styras av industripolitik, försvarsgrensrivalitet och partipolitik.

En slående brist i det sammanhanget är, att där saknades en diskussion om den viktigaste faktorn: hjälp utifrån. Trots att vi i praktiken skyddades av USA:s kärnvapenparaply, och fördolt (för gemene man såväl som för generaler på Björemans nivå) gjorde förberedelser för att ta emot hjälp, framstår kriget i vår planering som en sak mellan oss och Sovjetunionen.

Alliansfriheten, i kombination med betydelsen av svenskt territorium för Natos försvar, gjorde att vi kunde vara alliansens fripassagerare och slippa den ömsesidiga solidariteten ”en för alla, alla för en”. För oss gällde ”vi för ingen, alla för oss”

Fast gratis var förstås inte resan. Vi höll oss med en stor krigsmakt. Som dock saknade en grundläggande strategisk styrning.

Björemans bok har undertiteln: ”Vi hade en gång en försvarsmakt”. Och visst, reduceringen av krigsorganisationen till dagens insatsorganisation har gått hisnande snabbt. Framtida historiker kommer säkert att se mycket av ogenomtänkt kapitalförstöring, onödiga omorganisationer och annat av samma art.

Men visst har vi i dag ett försvar med hängivna och skickliga officerare, positiva soldater och modern materiel. Ett försvar numer inriktat främst på internationella uppgifter.

Den utvecklingen har gått snabbt. Försvunnen är den politiska tvekan att delta i fredsframtvingande uppgifter. Tage G Peterssons ord om att svenska pojkar och flickor inte skulle delta i offensiva anfallsoperationer är glömda. Vi drar oss inte för att ställa styrkor under EU- eller Natobefäl.

Man kan litet tillspetsat påstå att vi nu vänt på kalla krigets devis: ”Vi för alla, ingen för oss”. Ty säkerhetsgarantier vill vi för död och pina inte ha.

Man kan spekulera i vad detta innebär om vi i en internationell operation drar på oss misshag från någon nation eller organisation som är motpart i operationen. Vore det då inte bra att ha förberett hjälp utifrån?

Det tycks faktiskt som om Björemans kritik av förhållandena under det kalla kriget gäller idag igen: Det saknas en nationell strategi. Symtomatiskt är att Försvarsmaktens huvuduppgift i FB04 anges som ”väpnad strid”. Det ger ingen hållpunkt för försvarets styrka, utan lämnar fältet fritt för sådana uppgörelser med försvarsfientliga partier, som vi sett på senare tid.

En vanlig invändning mot den internationella satsningen är att den spolierar vår förmåga att möta framtida hot mot nationens existens. Motargumentet är att den internationella verksamheten just syftar till att minska risken för sådana hot. Men statsmakterna vidgår också att hotet ändå kan återkomma i en oviss framtid och att detta kräver en grundläggande försvarsförmåga. Men vad det innebär och hur en eventuell återupprustning skulle gå till, om det får vi inget veta. Sannolikt för att ingen orkat tänka på det problemet utan hoppas att det aldrig blir aktuellt.

Den springande punkten är naturligtvis nu, liksom under det kalla kriget, alliansfriheten. Att vidmakthålla den, samtidigt som man med liv och lust deltar i operativt samarbete ger ingen fast grund för försvarets utveckling.

Bo Hugemark

Säkerhetspolitisk publicist, fast kolumnist i Barometern-OT och f d överste