Martin Tunström: Använd inte corona för att offra en näring
Att både Miljöpartiet och Vänsterpartiet efter spridningen av Coronaviruset på minkfarmar i Blekinge går och och kräver att pälsdjursverksamheten ska stängas var sannolikt årets minst oväntade utspel.
Det förenar det djurrättsliga perspektiv som fått starkt fäste i partierna med en mer offensiv coronastrategi. Typ ”upprepa inte vårens senfärdighet, agera omgående”. De två partierna som hittills haft svårt att utforma en profil på coronastrategin har således funnit en nisch.
Frågan om det moraliska att driva pälsdjursnäringen får gärna föras. Den förs inte bara av djurrättsaktivister för vilka i stort sett all djurhållning är omoralisk - säg det när vaccin som är utforskade på djur kommer - utan en betydligt mer substantiell moralisk diskussion är också livlig inom det djurmedicinska gebitet.
Men ändamålen helgar inte alltid medlen. Under denna månad räknar branschen med att i vanlig ordning avliva ungefär 80 procent av landets alla minkar. Med tanke på att näringen i Sverige är betydligt mindre än i Danmark där problemen är större - i grannlandet finns uppemot 20 miljoner minkar mot ungefär 650 000 stycken i Sverige - är det svårt att jämföra den svenska situationen med den danska.
Den svenska strategin har dock från dag ett baserats på vetenskapliga råd. En bärande tanke som inte alltid har följts är därmed att besluts ska vara förankrad i kunskap eller beprövad erfarenhet. Så har beslut som fattats i syfte att visa politisk handlingskraft, även om de skulle ha begränsad effekt på smittspridningen, kunnat undvikas.
Frågan om minknäringens framtid ska inte lämnas till experterna. Det är en moralisk-politisk fråga. Men vilka smittspridningsåtgärder som bör vidtas bör heller inte beslutas av politiker utan stöd från myndigheterna.
Jordbruksverket har fattat beslut om restriktioner kring farmer för att hindra viruset från att spridas och mutera vilket skulle kunna hota effekten av ett framtida vaccin. Folkhälsomyndigheten säger uttryckligen att ingenting talar för att covid-19-epidemin i Sverige påverkas av fynden hos minkar.
Ordningen att strategier och handlingsplaner är förankrade i kunskap och formade av expertmyndigheter bör inte rubbas bara för att det rör sig om en verksamhet som är politiskt känslig.
Minkfrågan rymmer också en annan mycket intressant politisk dimension.
Minkklustret i Sverige ligger på Listerlandet i Blekinge. I Sölvesborgs kommun. Näringen växte fram bland annat när bönder insåg att de kunde använda fiskavfall som foder. Branschen skulle passa in i den starka konflikt som mellan värden som Sverigedemokrater och Miljöpartister på var sin sida av skalan kan anses besitta. Hur en liten näring motarbetas av urbana storstadsmänniskor.
Till detta ligger farmarna alltså i SD-skyltfönstret Sölvesborg. Och Listerlandet i sig är en symbol för en svunnen storhet. Med egen särpräglad dialekt och rikt jordbruk. Ett område som en gång var så betydelsefullt att halvön utgjorde ett eget län.
Men Sverigedemokraterna är också bärare av den radikala högerpopulistiska traditionen att betona djurskydd. Något modigt driver också SD på för ett förbud mot minkfarmar som skulle slå hårt mot en av partiets starkaste valkretsar.
Ställningstagandet är format av populism och kanske också är det konsekvens av att den moderna nationalismen vuxit fram utanför politiska sammanhang där människovärde och förvaltarskap är centrala dogmer.
Diskussionen om en humanisering av djur bidrar till avhumanisering av människan får gärna fortsätta liksom frågan om villkoren för minkarna i burarna.
Men den moraliska dimensionen och viljan att ge näringen på pälsen kan inte ligga grund för beslut som är en del i kampen mot Coronaviruset.
