Äntligen ett Lex Thoren
Konstaterade brister, vitesförelägganden, överklaganden, åtgärdade brister och nya vitesförelägganden till trots så har hittills en av de stora friskolejättarna dragit det längsta strået gentemot staten och Skolinspektionen.
Det handlar om Thorengruppen.
Tillsynsrapporterna om Thorengruppens skolor har präglats av hård kritik och anmärkningar. Några skolor som i Älmhult har stängts för gott.
Men det har inte hindrat koncernen för att expandera genom att samtidigt förvärva andra skolor. Nystartade skolor hade prövats av Skolinspektionen, men någon ägarprövning genomförs inte om en etablerad skola köps upp. Så har koncernen som också driver en skola i Kalmar rundat regelverket.
Agerandet är ett hån mot myndigheter och regler, men framför allt mot eleverna som är de ständiga förlorarna när företagsekonomiska kalkyler i varje avvägning väger tyngre än bildningsideal och elevens bästa.
(Ungefär som när två friskolor i Kalmar serverar mat som varje dag transporteras från Växjö med bil. Skulle det kunna ske på en skola i kommunal regi med tanke på bland annat klimat och kvalitetsmål?)
När Skolinspektionen nu föreslår att att granskning ska ske när en skola får en ny ägare motiveras det direkt med Thorengruppens agerande och kvalitetsbrister. Det har onekligen gått långt när myndigheter explicit nämner enskilda företag som skräckexempel.
I friskoledebatten finns det dock en allmän tendens att förminska generella problem - betygsinflation, eller bristen på behöriga lärare eller skolbibliotek - genom att tala om dem som just enskilda exempel. Eller så framhävs de många välfungerande friskolorna som på sitt sätt bidra till friskolereformens mål; att genom höga resultat skapa en konkurrens som trycker upp kvalitetsarbetet i alla skolor och för alla elever.
”Valfrihet har ett värde, men det kollektiva målet kan man inte bortse från.”
Det var tanken med valfrihetsreformen. Och den ska värnas. Valfrihet har ett värde, men det kollektiva målet kan man inte bortse från. Det går aldrig att se skolan som bara en språngbräda för ”egna barn” utan skolsystemet har till uppgift att bilda och få hela generationer att växa kunskapsmässigt. Så lyfts ett land, så reduceras kriminalitet, arbetslöshet och hopplöshet.
Brytandet av undervisningsmonopol och frigörandet av utbildningskraft är en konsekvens av friskolorna som å ena sidan bidrar också till detta gemensamma mål. Men när systemet samtidigt ger incitament till trixande, vinstmaximering och fuskbetyg urholkas centrala samhälleliga mål.
I alla andra sammanhang vänder sig borgerliga politiker med kraft mot misskötsel i skattebetalda verksamheter som i detta fall dessutom omfattar myndighetsutövning. När det gäller problem inom friskolesektorn har man istället fram till idag blundat för problemen och låtit valfrihetsmotståndare och myndigheter själva hantera frågan. Och därmed har friskolekoncernerna själva blivit friskolereformens egna största fiender.
