Ändra omedelbart
För att komma åt den eskalerande grova brottsligheten vill flera partier reformera den så kallade omedelbarhetsprincipen. Principen innebär att domstolar bara får grunda sina domar på information som framkommit under huvudförhandlingen, det vill säga i rättssalen. Syftet är att domarna måste göra en egen, samlad bedömning av omständigheterna i varje fall.
Vad kritikerna främst riktar in sig på är att omedelbarhetsprincipen som den gäller i dag innebär att förhör måste hållas under rättegången. Förhör som polis och åklagare genomfört tidigare, under förundersökningen, får alltså inte användas som bevis. Även om redogörelser från förhören kan presenteras.
Detta medför flera problem för brottsbekämpningen. Tiden som går mellan brottet och huvudförhandlingen gör att förhörda personer kan glömma bort viktiga detaljer. En risk som har blivit allt större på grund av att förundersökningar har blivit längre. I dag är många rättsfall så komplicerade att de tar flera månader att utreda.
Dessutom kan brottslingar, särskilt om de har koppling till kriminella gäng, utnyttja omedelbarhetsprincipen för att komma undan rättvisan. Det är inte ovanligt att misstänkta tiger genom hela förundersökningen för att, när den är avslutad, få tillgång till all information i protokollen. När rättegången sedan inleds kan de presentera en berättelse som bemöter alla delar av åklagarens bevisning.
Därtill kan personer som vittnar under förundersökningen hotas i väntan på rättegång, vilket kan få dem att ändra sitt vittnesmål i huvudförhandlingen.
Lösningen som föreslås för dessa problem är att tillåta uppspelning av inspelade förhör. Även om följdfrågor naturligtvis bör få ställas och besvaras under huvudförhandlingen, ska polisförhören ges större tyngd och ses som utgångspunkter för vittnesmålen. Eftersom förhören sker närmare inpå brottet lär redogörelserna vara mer tillförlitliga. Det skulle också begränsa möjligheten för misstänkta att tillrättalägga sina svar.
Att reformera omedelbarhetsprincipen på detta sätt vore rimligt. Som riksåklagare Petra Lundh skriver på onsdagens SvD Debatt, var principen ett svar på sin tids, 1940-talets, problem. Specifikt att nedskrivna vittnesmål accepterades i rätten. Svårigheterna att bedöma tillförlitligheten i skrift framstår som uppenbara. Men de går inte att överföra på videoinspelningar.
Tvärtom kan inspelade vittnesmål i många fall vara lättare att bedöma än de i rättssalen, just eftersom de sker mer omedelbart inpå brottshandlingen. I exempelvis sexualbrottsmål spelar tillförlitligheten i målsägandens berättelse stor roll. Därför brukar vanligen de poliser som först förhört målsäganden vittna om dennas tillstånd. I ett sådant fall vore en inspelning av förhöret vara en ännu bättre bedömningsgrund.
Dock har invändningar anförts från framför allt advokathåll om det kan försvaga rättssäkerheten. I värsta fall, som advokat Thomas Olsson har påpekade på SvD Debatt, kan det leda till att oskyldiga döms för att de blir pressade under förhören.
Denna farhåga ska inte förringas, varför inspelade förhör självklart måste följa vissa regler. Till exempel att försvarsadvokat måste närvara. Men i de fall som oskyldiga pressas av polis eller åklagare till, exempelvis, falska erkännanden, brukar det vara tämligen uppenbart i inspelningen. Och det skulle fortfarande vara domstolens plikt att bedöma berättelsens tillförlitlighet.
En reformerad omedelbarhetsprincip vore till stor hjälp för att bekämpa dagens brottslighet. Eftersom inspelade förhör snarare stärker principens syfte än försvagar den, tycks den också vara fullt rimlig.
