Allvarstider kräver ansvarstagande
Under onsdagen, vintersolståndet, höll statsminister Ulf Kristersson (M) det årliga jultalet. Valet av årets mörkaste dag blev som en återspegling av det allvarliga läge som Sverige och världen befinner sig i på olika sätt, och som också satte tonen för talet.
En global klimatkris, en energi- och ekonomisk kris som berör hela Europa, gängkriminaliteten i Sverige, och en säkerhetskris i och med Rysslands invasion av Ukraina. Budskapet var inte bara att läget är allvarligt, det kan också bli värre med stigande arbetslöshet och sämre tillväxt.
Även säkerhetsläget kan bli värre, kan tilläggas. Som Sveriges överbefälhavare Micael Bydén talade klarspråk om tidigare denna månad finns en risk att Rysslands invasion växer till ett storkrig mellan Ryssland och Nato. Redan i dag berörs Sverige av Rysslands gråzonskrigföring – ett tillstånd mellan fred och krig – där spionage, cybersabotage, ekonomiska påtryckningsmedel och annat kan komma till användning.
Säkerhetsläget märks även av i närheten av Kalmar län: tidigare denna månad cirkulerade amerikanska ubåtsjaktplan sydost om Öland medan det Oskarshamnbaserade kärnavfallsfartyget Sigrid – ett av få i världen – eskorterades till Polen under skydd av bland annat svensk kustbevakning. Samtidigt som ryska flottan övade i Östersjön.
”Tidigare denna månad cirkulerade amerikanska ubåtsjaktplan sydost om Öland medan det Oskarshamnbaserade kärnavfallsfartyget Sigrid eskorterades till Polen.”
Förutsättningarna är inte de rätta för de stora systemförändrande reformerna som många borgerliga väljare i vanliga fall hade sett som viktiga prioriteringar. Fokus för en regering nu blir att hantera de pågående kriserna. Och ambitionen att ta ansvar – i kontrast till den handlingsförlamning och senfärdighet som präglat de senaste regeringarna, inte minst under den rödgröna perioden – var också den röda tråden i Kristerssons tal.
Regeringen har fått mycket kritik från en opposition som vill utmåla Tidöavtalets partier som löftesbrytare. Nu hör det väl i och för sig till saken att regeringen har fyra år på sig att genomföra sin löften. Och även om sänkningen av drivmedelskostnaden blev lägre än lovat, liksom elprisstödet kommer på plats senare än tänkt, så är det inte som att regeringen har stått med händerna i fickorna. Det har bara har gått åtta veckor sedan regeringen tillträdde, men reformarbetet har påbörjats, som beskedet om anonyma vittnen och visitationszoner tidigare denna vecka.
Det finns skäl att vara hoppfull inför de kommande åren, även om det inte kommer att vara lätta tider. En och annan kommer säkert att uppfatta statsministern som en dysterkvist. Mörker, allvar, och ansvar. Det är inte mycket till ljus och hopp att hänga i granen. Men att förändring är möjlig, och inte bara nödvändig, har blivit ett välkommet tillägg till regeringspartiernas budskap. I grunden är prioriteringen att få en ände på kriserna ett hoppfullt budskap så gott som något. Ja, kanske kan man till och med drista sig till att kalla det för en önskan om och strävan efter julefrid.
