Allt var inte Miljöpartiets fel
Så blev hon vald till statsminister en andra gång; socialdemokraternas partiordförande Magdalena Andersson. Hon tog den andra chansen, trots att hennes egen budget fallit och regeringen spruckit.
Efter den politiska förnedringen förra veckan när riksdagen några timmar efter det att Magdalena Andersson valts till statsminister röstade för ett budgetalternativ lett av Moderaterna och Miljöpartiet sedan lämnade regeringen har de socialdemokratiska partistrategerna relativt framgångsrikt mejslat fram en berättelse om att Andersson likt en Fågel Fenix återföds ur eldens aska. Enligt denna ”story-telling” gynnas dels Socialdemokraterna av Miljöpartiets uttåg, dels är ”budgetnederlaget” något av en chimär eftersom det M/KD/SD-alternativ som fick riksdagens stöd endast skiljer sig till med 20 miljarder kronor från regeringens förslag.
De socialdemokratiska spinndoktorerna gör nu sitt bästa för att skylla alla tidigare tillkortakommanden på Miljöpartiet. En enpartiregering ska också är budskapet enklare kunna bilda hoppande majoriteter i riksdagen utan att vara uppbunden av krav från Miljöpartiet. Det hänvisas också till forskning som pekar på att enpartiregeringar tenderar att bli mer långlivade än koalitionsregeringar.
Att S/MP-regeringen från dag ett rymde inneboende motsättningar är nu inte någon nyhet för någon. Miljöpartiets hållning i fråga om skogsbruk, migration och tillståndsprocesser som gällande mellanlagret i Oskarshamn har lagt grunden för återkommande politiska kriser. Socialdemokraterna kan nu frigjorda från det politiska oket nå efterlängtade uppgörelser i riksdagen med tillväxtvänliga partier. När en tvåpartiregering misslyckas att förankra sin budget i riksdagen måste det sägas vara väl kaxigt att hävda att en mindre enpartiregering skulle ha bättre förutsättningar att bygga majoriteter.
”Men om Socialdemokraterna hävdar att regeringens alla problem bero på Miljöpartiet borde samarbetet för länge sedan avslutats.”
Och om Socialdemokraterna hävdar att regeringens alla problem bero på Miljöpartiet borde samarbetet för länge sedan avslutats. Det som var rätt för en vecka sedan kan knappast vara fel i dag. Att skylla alla politiska misslyckanden på Miljöpartiet framstår också som en förenkling. Socialdemokraterna har haft de tynga portföljerna i regeringen, såsom finans- och justitieministrarna. De departementen har också ett särskilt beredningsansvar för alla frågor som regeringen hanterar. Det är därför väl bekvämt att ge MP skulden för rättspolitiken eller för de långsamma tillståndsprocesserna. Frågan som kommer att ställas till Magdalena Andersson är ”vilka stenar i kriminalpolitiken” det är som aldrig lyftes under Stefan Löfvens tid som regeringschef?
Det verkar också vara bortglömt varför denna regering en gång bildades. Att Socialdemokraterna inte regerar ensamma beror på att partiet numera attraherar 30 procent av valmanskåren istället för cirka 40. S/MP-regeringen var historiskt svag och har åkt på hundratals tillkännagivanden från en aktiv riksdag som inte dragit sig för att skriva förslag till lagtext på egen hand.
Miljöpartiets uttåg och budgetnederlaget påminner därför om Anderssons svårigheter inför valet nästa år att presentera ett trovärdigt parlamentariskt regeringsunderlag.
Försöken att förminska M/KD/SD-budgetens innehåll fungerar fram till det att de formella besluten fattas om satsningar på polisen, domstolarna och sjukvården. Skillnader som ansågs vara så stora för MP att partiet lämnade regeringen. Nu talar för övrigt de gröna om att bryta ut delar av den redan beslutade budgeten och rör därmed till den budgetordning partiet tidigare stått bakom.
Men när siffrorna i det borgerliga alternativet blir en realitet och vittnar för medborgarna om skillnaderna i politiska prioriteringar lär det bli svårt att tala om att höstens kriser stärkte det socialdemokratiska partiet.
